Jag skall förlåta, och detta kommer att försvinna.

Jag skrev klar sidan ”Om Parameshwari” för en stund sedan. Fortfarande kan jag känna stinget av osäkerhet efter att jag publicerat texten. Hur år av dålig självkänsla tog ut sin rätt. Hur egot började harkla sig i bakgrunden.
Men… jag ger mig en klapp på axeln ändå. Jag ska inte längre tänka mig mindre än vad jag är.

Jag är som Gud skapade mig.

Jag ska stolt bära den ”roll” jag nu har. Egot får harkla sig och gapa bäst det vill. Jag lyssnar inte längre, och när jag ändå gör det förlåter jag mig själv

Jag skall förlåta, och detta kommer att försvinna.

/Från dagens ACIM-lektion (193)

Det är lätt att glömma att jag inte är en kropp. Att jag inte är separerad från andra varelser. Det krävs faktiskt daglig påminnelse. Många, många gånger varje dag.
Allt sker inte med en handknäppning. För en del av oss (de flesta skulle jag gissa) tar det lite längre tid än så. Jag är inte frälst. Jag lever inte i salighet varje dag. Jag lever inte heller alltid som jag lär.
Vissa dagar är det lättare. Svårare när jag hamnar i obalans. Jag skrev om detta i ett av de senare inläggen i gamla bloggen. Maten påverkas jag inte lika mycket av längre, om jag inte vräker i mig gluten och mejeriprodukter. Men kaffe och alkohol vränger till saker för mig. Väcker agg och ångest, som att en blöt illaluktande filt lagts över mitt sinne.
Som jag skrev har jag nu valt att gå all in för min andlighet så när jag vill dricka kaffe blir det koffeinfritt. Alkohol har jag valt bort för ett tag.
Ett tag innan semestern gick jag över till vegetarisk kost igen, men det blev lite si och så med det under familjeledigheten. Nu är jag dock på G igen och gläds åt de gamla vanliga rutinerna i hemmet. Det blir lättare att äta rätt när man lagar maten själv.

IMG_0254
Ungefär så… ser det ut idag.
Och det tar vi lite nicecream på tycker jag. 😉

Let go and let God

Det är snabba ryck som gäller här nu. Att jag skulle skaffa en egen domän någon gång visste jag ju. Att jag skulle börja skriva mer om ACIM visste jag också. Detsamma vad gäller att gå kursen Living in Purpose. I min tanke fanns ingen brådska. Där fanns bara kanske till hösten, eller nästa år. Men… någon ville annorlunda.
Kursen beställdes tätt inpå avslutet av 40-dagars programmet.
Att jag skulle skaffa bloggdomänen var något som susade förbi i huvudet på morgonen igår. Jag tänkte att jag skulle ta ett första steg och byta namn och byta till företagsprofil på Instagram (och gjorde så). Skaffade i samband med detta en sida på Facebook. Sedan vet jag knappt vad som hände. Jag bara gjorde. Blev nästan rädd för mig själv. ”Vänta nu lite” var en tanke som susade förbi, men jag kunde inte stoppa flödet. Sedan blev det kul och jag var tvungen att fortsätta (ska det göras så ska det göras nu brukar jag ju säga när jag blir ivrig inför något).

IMG_3081
Jag tänker att det ligger i tiden. Med allt det nya som hänt och händer i mitt liv måste också plattformen förnyas. Att skriva på en plats med gamla trista energier känns inte rätt. Nu trivdes jag förvisso med min gamla blogg, men jag vill ändå starta på ny kula. Kanske borde jag gjort det redan när mamma dog förra året, för det var då allt började hända. Det var efter det jag upptäckte boken på nytt och närvaron av Gud blev allt starkare. Nu blev det dock inte så för allt sker som bekant när det ska ske, och år har jag bara gjort som jag blivit ”tillsagd”. Jag har bidat min tid. Inte förhastat mig. Inte gått emot min magkänsla. Bara gjort det som känts rätt. Lyssnat inåt. Väntat.
Har hela tiden fått svaret att i augusti, då kommer jag att få veta vad jag ska göra. Så det som händer nu är förstås en del av allt. Om det kommer mer vet jag inte, men jag känner mig säker på att det gör det. Det här är bara början.
Ja… så det här skrämmer mig en aning för nu när jag gjort reklam för mig på det här sättet så känner jag ju att jag också måste prestera något. Samtidigt som det förstås är bra, för då måste jag ju göra just det.

Tanken framöver är att jag ska bearbeta det jag lär mig på kursen och sådant som kommer till mig genom att skriva om det här eller på någon av mina andra sidor. Ibland är det flödet starkt. Ibland inte alls. Det kommer också att vara det som avgör när och om vad jag skriver. Jag har i vilket fall sagt att jag inte tänker skriva när jag inte känner någon andlig inspiration. När text tvingas fram bara för att skriva blir det sällan bra.

Idag handlar dagens lektion (lekt. 192 från boken) om förlåtelse. Det är således vad som upptar mina tankar idag. Jag blir påmind om att jag har mycket kvar att förlåta.
Det kommer dagar när jag känner mig säker på att jag släppt taget om det, sedan dyker något upp i en tanke, ett meddelande jag läser eller kanske en dröm och vips blossar gammal ilska upp igen. Det kan göra mig tokig på samma vis som det också är väldigt intressant. Det kommer alltid att finnas något att arbeta med men med ökad medvetenhet blir det lättare att inte fastna i gammalt ältande, utan att faktiskt titta på vad egentligen pågår. Att det är mina tankar som skapar allt som sker på utsidan.
Har du förlåtit alla du behöver förlåta?