högkänslighet, healing, livet, meditation, Okategoriserade, tacksamhet, utmattning

Vägledning när den är som bäst

Som utlovat på Instagram ska jag berätta lite om vad som hänt det senaste.
Jag har filat på det här inlägget i några dagar och jag blir inte riktigt klar (eller nöjd). Det är omöjligt att få ner i text vad som blivit upplevt under healing. Kanske var det inte menat att jag skulle skriva om det heller, men håll till godo med en lite knagglig text.

Healingen, alla möten och beslut, vägledningen och de budskap jag fått har varit så omvälvande att jag känner mig som en annan människa (transformerad är nog ordet jag egentligen syftar till egentligen).
Jag är här i min kropp, fast samtidigt på ett annat plan. Den ”vanliga” världen ter sig allt mer främmande. Alla människor som rusar fram i livet. Jag är i min bubbla och vill inte vara med i den hetsen längre. Jag orkar inte prata, eller hänga med i samtal om vädret eller om politik.
Healingen jag tagit emot under de senaste veckorna har öppnat upp för så mycket. Kanske att det nästan gått lite väl fort emellanåt.
Det som varit värst är alla höga ljud. För stunden är det lite bättre, men förra veckan tog allt prat och alla musik nästan knäcken på mig. W pratade ännu mer än vanligt (hur nu det ens är möjligt… *skratt*). Det var inte tyst en minut här. Vid något tillfälle var jag inte många sekunder från att fly från hemmet för att ta in på hotell för att få en stunds tystnad. Jag gjorde det inte, men det krävdes mycket självbehärskning.
När det var som värst var varje ord som att en fågel pickade med sin näbb i skallen på mig, eller som att någon skrek rätt in i örat.
Nu längtar jag så efter att skolan ska börja igen så att jag får några timmar i ensamhet och total tystnad på vardagarna. (Serenity now!!)

Det bästa beslutet jag fattat är att jag skall gå kursen Angelic Reiki® 1&2 nästa månad. Vägledningen och tecknen från änglarna har i detta fall varit nästintill handgripliga.
Jag var på väg att kolla kurstider för Holy Fire Reiki, men fylldes av ett stort obehag och i samband med detta drogs blicken till kursen i Angelic Reiki. Naturligtvis! Jag påmindes om att jag tittat på kursen förut, fast då kände jag mig inte redo. Det gör jag nu.
Faktiskt känns det här så rätt att jag redan preliminärbokat mig till steg 3&4 månaden efter. Änglarna kommer mig allt närmare och jag är säker på att det här är vad jag ska göra nu.

IMG_3340
”Love ends duality, thus it has no opposites.”

Men tillbaka till healingen. Vid förrförra tillfället var det som att komma hem. Jag tog emot så mycket kärlek och ljus, och själens längtan efter att komma hem blev väldigt påtaglig.
På samma vis var det sorgligt en stund. Precis innan healingen startade började tårarna att rinna och jag fick därefter ett budskap om att ett dödsfall skulle ske i familjen. Det var förvisso inte oväntat att det skulle ske inom en snar framtid, ändå var det en lite underlig upplevelse. Fast på samma gång som det var sorgligt var det också en lättnad, för det var hög tid för henne att lämna kroppen.
Jag tog avsked under healingen och det var en väldigt fin stund. (Jag fortsatte sedan att ”koppla upp” mig för att sända henne kärlek till resan över under de efterföljande dagarna. Hon somnade in på lördagsnatten.)
Just denna healing blev alltså väldigt speciell. Min kropp var stekhet efteråt och jag var känslosam långt in på nästa dag.

Under senaste healingen var Raphael med mig under nästan hela sessionen, och det var efteråt jag fick det så träffande budskapet när jag drog orakelkortet (som jag skrev om på Instagram häromdagen).
Här kommer ett litet utdrag från texten:

If you are forgetful, stressed, mentally fatigued or plodding when you are usually bright, you need some mental ’time out’. […]
You have been absorbing a lot of new information. You may feel you have so many tasks to do that you don’t know where to start, or that if you stop to rest you will never get through it all. This is causing you mental stress, which is diminishing your productivity. It is time to slow down and cleanse your mind with the assistance of Master Hilarion and Archangel Raphael
.”

Och efter förra veckan behöver jag sannerligen mental vila.
Jag är sååå trött i huvudet, så nu är prio vila & meditation (och tystnad).

Kärlek & frid ❤
/Parameshwari

A Course in Miracles (ACIM), högkänslighet, livet, Okategoriserade, utmattning

Förlåtelsen, den svåra

Inom ACIM handlar inte förlåtelse om att be om förlåtelse för ett misstag man gjort (och förvänta sig att någon ska förlåta i utbyte mot detta ”förlåt”), eller att förlåta någon i enlighet med ”jag förlåter dig… om du inte gör om det igen.”.
Att förlåta är snarare att släppa taget om allt som inte ger inre frid. Vare sig uppfattningen är att man själv gjort något fel eller att någon utanför gjort det. Man förlåter även om den andra personen inte har minsta tanke på något sådant.
Att förlåta är att sluta reagera på allt. Att sluta gå till attack.
Att förlåta är att inse att inga misstag kan begås. Det är att inse att allt som tidigare setts som misstag, eller som attack, endast är ett rop på kärlek.
Att förlåta är att bli fri.
Först när detta fungerar kan vi släppa taget om den behållare vi kallar kropp. Först då kan vi sluta leva i separation. Vi inser att du är jag och jag är du. Vi ser igenom illusionen.

Så varför är det så svårt att förlåta? Varför verkar detta bara vara en utopi?
Hur gör de som lever i sann förlåtelse var dag?
Hur förlåter jag den broder som trampar på mina ömma tår stup i kvarten?
Övning förstås. Övning.
Vissa dagar är det lättare än andra. Andra är det som att jag upprepar ett totalt verkningsöst mantra. Förlåta?! Varför skulle jag förlåta den okänsliga idioten?!
Det finns vissa som bara ser fel hela tiden. Hur många bra saker man än utför så kommenterar de allt man gör som inte är bra. Du glömde att göra si eller gjorde så som du inte skulle göra. Det triggar mig. Så jag försöker att öva på förlåtelse.
Förlåt, och detta kommer att försvinna.
Det försvinner inte. Vissa människor tål jag bara inte. Jag kan inte älska alla. Men gör jag inte det så kan jag inte helt och hållet förlåta. Då lever jag ju uppenbarligen i separation.
Jag övar vidare. Glömmer ett tag… fast plötsligt har jag tydligen gjort ett misstag igen och får veta det. Inte ett ord om allt det andra jag gjorde som var bra. Friden är som bortblåst.
Jag är för uppmuntran. Att vara vänlig mot mina medmänniskor. Att låta det andra få vara. Det behöver man liksom inte nämna, om det inte är något som t ex påverkar negativt på arbetsplatsen.
Fast så inser jag att det kanske är så jag fungerar på en arbetsplats och när jag träffar vänner (som jag inte umgås med varje dag), men inte alltid hemma. Hemma styr ju kontrollfreaket… så kanske är det bara karma.
Jag får titta djupare in i spegeln och se vem jag behöver förlåta där.

Det är svårt att förlåta. Att bara låta saker vara.
Det är svårt att förlåta när jag inte får lov att vara den jag är.
I vårt samhälle anses högkänsliga människor som svaga. En blottad strupe ses inte på med medkänsla. Att mötas av det är bara att bita ihop, sluta vara så orolig för allt hela tiden eller det där är inget att bry sig om i kall ton (när hela kroppen skakar av ett stresspåslag) är t ex inget ovanligt.
Jag undrar om det finns någon som på allvar tror att dessa ord hjälper en människa när allt omkring henne snurrar och hjärnan slutat att fungera. Jo men tack, nu blev det genast bättre. Nu jobbar jag vidare och känner mig mycket lugnare inombords. Tack för supporten! Tack för att du får mig att känna mig hel och fullkomlig!
Den känslokyla jag möts av varje dag (utanför hemmet) gör mig mörkrädd. Jag har lätt att förstå varför jag lämnar plats efter plats. Det är inte enbart för att jag inte följt mitt hjärta. Det är snarare för att inget hjärta finns där. Ingen förståelse. (Jag känner mig alltid ensam och utanför.)
Hårda ord, kantighet, konflikter, brist på medkänsla… ja det räcker väl.
Varför kan vi inte försöka förstå varandra. Även om du inte gått in i väggen själv så kan du väl ändå göra ett försök att förstå. Kan du inte det?
Mina ben har aldrig varit förlamade, men inte skulle jag säga till en rullstolsburen person att skärpa till sig och resa sig upp och gå.
Även om detta var ett extremt exempel så anser jag ändå är det lika illa att säga till en person med stressproblematik (dolt funktionshinder) att rycka upp sig som det är att säga det till någon med ett synligt funktionshinder.
Så… ja jag behöver arbeta vidare med förlåtelsen. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tänker dessa tankar och för att jag låter mig påverkas av det jag möter på utsidan. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tillåter mig att dras in i situationer som magkänslan redan från början sagt nej till.
Jag ska förlåta, släppa taget och gå vidare.
(Jag räknar dagar nu. Snart är det julledighet och efter det är det inte många veckor kvar.)

Glad Lucia allihop!

IMG_0041