Lektion 5, Jag är aldrig upprörd av den anledning jag tror.

Jag är aldrig upprörd av den anledning jag tror.

IMG_0826

Det här är en av mina favoritlektioner. Jag har märkt sidan med en post it-lapp.
Den blå boken är full av sådana idag. Vissa lektioner går jag tillbaka till. Ja, så är det nog för oss alla som gör kursen. Våra böcker är fulla av lappar och understrykningar.

Så vad gör mig upprörd?
Ganska mycket hela tiden, även om jag släppt väldigt mycket ilska genom åren. Jag blir inte längre så arg att jag tappar fattningen för minsta sak. Förr kunde jag explodera för att spårvagnen var sen, för att folk stod i vägen för mig (sa naturligtvis inget utan kokade inombords och lät grodorna hoppa när jag kom hem), för att folk gick långsamt framför mig på stan (jag ska villigt erkänna att det fortfarande är något jag behöver arbeta med), för att jag tittade på debattprogram på TV eller helt enkelt för att ingenting fungerade som jag ville att det skulle göra.
Idag tar jag det mesta med ro förutom när jag hamnar bland nedlåtande människor, ser människor som far illa eller när jag reagerar på den orättvisa fördelningen av resurser i världen.
Lägg märke till mina ord nedlåtande, far illa, orättvisa. Jag har dömt på ett vis som jag egentligen inte vet något om. Jag är långt ifrån klar med det jag blir upprörd över (fråga min älskade make som hamnar i skottlinjen allt som oftast ;-).

Så det är därför jag tycker om den här lektionen för den tar ner mig på jorden och får mig att tänka till:
Jag är faktiskt inte upprörd av den anledning jag tror.

Jag är inte arg på … av den anledning jag tror.
Jag är inte orolig för att jag inte ska klara mig ekonomiskt av den anledning jag tror.
Jag är inte rädd för att kräkas av den anledning jag tror.
(Jag lider av emetofobi för den som inte visste det.)
Jag är inte nedstämd av den anledning jag tror.

 Listan kan göra lång, men det här är bara exempel på hur lektionen ser ut.

Vad gör dig upprörd?
Om du söker i ditt sinne så kommer du också att hitta massor av källor som du tror gör dig ledsen, upprörd, rädd, deprimerad och arg.
Kanske får den här lektionen en post it-lapp eller markering i din bok också.

Kärlek & frid ❤

Lektion3, Jag förstår ingenting av det jag ser.

Jag förstår ingenting av det jag ser i det här rummet (på den här gatan, från det här fönstret, på den här platsen).

idonotunderstand

Ju mer jag lär mig desto mindre vet jag.
Att se livet ur denna vinkel ligger allt mer i tiden, men ändå vill vi veta mest och veta bäst. Jag har rätt och du har fel. Du går i försvar. Jag känner mig attackerad. Det är så krig startar.
För mig är ACIM ett sätt att välja bort kriget. Välja bort alla konflikter.
Välja bort allt det som stör friden.
Jag vill inte längre veta bäst, eller konstant låta mig påverkas av det jag ser på utsidan.
Jag önskar mig bara inre frid.
Det är lång väg kvar att gå, men när jag blickar tillbaka märker jag ändå att mycket hänt under året som gått.

Jag lyssnade på Sadhguru när jag åkte hem från jobbet igår. Han berättade hur han kunde sitta och titta förundrat på föremål i flera timmar. Allt detta i förnöjsamhet över att han egentligen visste så lite om varje ting.
Jag kan inte återge exakt vad han sa (minnet är bra men kort), men det klingade an i mig. Jag påmindes om att jag själv allt oftare gör detsamma. Inte alltid medvetet dock, men det blir något meditativt över det. Ofta släpper jag alla associationer kring föremålet och, om så bara för en stund, är jag ett med det. Och det är det denna lektion vill, att vi ska se föremålen helt utan tidigare associationer. Att vi faktiskt inte alls förstår något av det vi ser.
När jag lägger det förflutna åt sidan, släpper taget om det, så kan jag se föremålen på ett nytt och mer neutralt vis.

Kärlek & frid

Lektion 2, Jag har givit allt jag ser all den mening det har för mig.

Jag har givit allt jag ser i det här rummet (på den här gatan, från det här fönstret, på den här platsen) all den mening det har för mig.

Allt det jag ser, vare sig det är människor eller prylar, betyder ingenting i sig själv. Det bara är.
Om jag ser en blomma, i just den sekund jag snappar upp dess närvaro, så har jag ännu inte hunnit ge den någon mening. Jag och blomman är här och nu. Utan förflutet. Utan framtid. Sekunden senare ser jag att det är en vacker vitsippa. Jag plockar den och luktar på den. Kanske har jag min son med mig. Vi tittar på blomman tillsammans. Ser att gläntan lite längre bort är full av vitsippor. Vi plockar några fler och tar hem dem. Några sätter vi i ett glas med vatten och några pressar vi, för att spara.
En dag, långt senare, hittar jag vitsipporna vi pressade. Jag minns den fina stunden vi hade och ler för mig själv. Allt som hände spelas upp i mitt inre.
Så här är det med alla saker. Det finns ett minne bakom. Ett förflutet som kan vara både glädjefyllt eller sorgligt. Kanske väcker det ilska, eller får oss att gråta. Kanske börjar vi skratta. Allt vi ser påminner oss om något, men oftast tänker vi inte på det.

Att göra den här lektionen får mig naturligtvis inte att glömma. Minnena finns kvar och det får de göra. Det jag arbetar för är att mitt sinne skall bli fritt från dömande.
Jag är inte fri så länge saker omkring mig väcker agg, eller får gamla oförrätter att blossa upp igen. Jag är inte heller fri om jag går omkring och blir nostalgisk så fort jag ser saker som står i bokhyllan eller om jag öppnar en byrålåda. Målet är att se saker, precis så som jag såg blomman i den sekund jag såg den först. När allt bara är.
Jag är.

Sat Nam ❤

Lektion 1, Ingenting jag ser betyder någonting.

Ingenting jag ser i det här rummet (på den här gatan, från det här fönstret, på den här platsen) betyder någonting.

 Ingenting jag ser betyder någonting.
Det är en mening som kan provocera. Det är en mening som kan leda till missförstånd. Speciellt om det låter taget ur tomma luften, som nu när en del av er kanske inte har lektionen i sin helhet framför er. Kanske inte ens känner till vad En kurs i mirakler är för något.
Det skall dock sägas att vi inte ska lägga något värde alls i lektionerna. Inte försöka analysera och förstå dem (så som vi gör med allt annat). Gör dem bara. Förståelsen kommer sinom tid. Men inte förståelse som i att plugga in något och kunna det utantill. Det kommer att gå på djupet.
Vi kan kalla det här sinnesträning. Att göra all rädsla vi upplever ogjord.

Jag ser mig omkring. På byrån står en träskulptur av Jungfru Maria, hållandes Jesusbarnet.
När jag var liten stod denna skulptur i en bokhylla hos mina morföräldrar. Jag tyckte inte om den då, men den hörde liksom hemma där.
Mina morföräldrar var inte religiösa (det var/är ingen i min släkt). De hade antagligen fått den av någon och så hamnade den där på hyllan.
Jag fick med den hem efter att min morfar dog, när huset skulle röjas ur och säljas. Först då fick den ett (annat) värde för mig. Jag började sakta men säkert att tycka om den och nu är den självklar på min byrå.
Jag har alltså satt ett värde på den. Den betyder något för mig. Den är värdefull och jag skulle bli ledsen om den gick sönder eller försvann. Den betyder något eftersom jag kopplar den till gårdagen, till förfluten tid. Jag har kopplat den till minnen jag har.
Det är då den här lektionen kommer in och säger:
Den här statyetten betyder ingenting.

 Och fotot på W, som står på hyllan ovanför tv:n:
Det här fotot betyder ingenting.

 Mina favoritsmycken i lådan:
De här smyckena betyder ingenting.

Det kändes galet att göra den här lektionen första gången jag gjorde den. Allt jag har betyder ju någonting. Allt jag ser betyder någonting. Jag förstod inte riktigt då. Det gör jag nu. Åtminstone i teorin. Jag förstår varför jag gör alla de här övningarna. Jag förstår vad de ska leda till.
Jag är inte materialist, men saker betyder naturligtvis fortfarande något för mig. En del är svårare att släppa taget om än andra.
Å andra sidan, allt är bara saker. Illusioner som existerar i den här illusionens värld. Saker som jag inte kan ta med mig när jag lämnar min kropp en dag. Saker som i sig inte har något värde alls, när jag tänker efter.
Vad betyder en massa prylar den dag jag minns vem jag i sanning är?

Det här gäller ju förstås inte bara saker jag tycker om. Det finns t ex människor jag har svårt för. Jag upprepar:
De betyder ingenting. Han betyder ingenting. Hon betyder ingenting.
Jag ger dem jag ogillar mening, genom att låta dem få plats i mina tankar. Jag låter det jag stör mig på bli tankar som fängslar mig, som stjäl min glädje. Jag tillåter allt detta eftersom jag ger allt ett värde. Jag har ännu inte förlåtit. Jag kopplar fortfarande saker och människor till händelser i det förflutna.

Men… vad betyder allt agg den dag jag minns vem jag i sanning är?
Vad betyder allt dömande den dag jag minns vem jag i sanning är?
Vad betyder något alls den dag jag förlåtit allt/alla?

Tack för att du är här och delar detta med mig!