Lektion 1, Ingenting jag ser betyder någonting.

Ingenting jag ser i det här rummet (på den här gatan, från det här fönstret, på den här platsen) betyder någonting.

 Ingenting jag ser betyder någonting.
Det är en mening som kan provocera. Det är en mening som kan leda till missförstånd. Speciellt om det låter taget ur tomma luften, som nu när en del av er kanske inte har lektionen i sin helhet framför er. Kanske inte ens känner till vad En kurs i mirakler är för något.
Det skall dock sägas att vi inte ska lägga något värde alls i lektionerna. Inte försöka analysera och förstå dem (så som vi gör med allt annat). Gör dem bara. Förståelsen kommer sinom tid. Men inte förståelse som i att plugga in något och kunna det utantill. Det kommer att gå på djupet.
Vi kan kalla det här sinnesträning. Att göra all rädsla vi upplever ogjord.

Jag ser mig omkring. På byrån står en träskulptur av Jungfru Maria, hållandes Jesusbarnet.
När jag var liten stod denna skulptur i en bokhylla hos mina morföräldrar. Jag tyckte inte om den då, men den hörde liksom hemma där.
Mina morföräldrar var inte religiösa (det var/är ingen i min släkt). De hade antagligen fått den av någon och så hamnade den där på hyllan.
Jag fick med den hem efter att min morfar dog, när huset skulle röjas ur och säljas. Först då fick den ett (annat) värde för mig. Jag började sakta men säkert att tycka om den och nu är den självklar på min byrå.
Jag har alltså satt ett värde på den. Den betyder något för mig. Den är värdefull och jag skulle bli ledsen om den gick sönder eller försvann. Den betyder något eftersom jag kopplar den till gårdagen, till förfluten tid. Jag har kopplat den till minnen jag har.
Det är då den här lektionen kommer in och säger:
Den här statyetten betyder ingenting.

 Och fotot på W, som står på hyllan ovanför tv:n:
Det här fotot betyder ingenting.

 Mina favoritsmycken i lådan:
De här smyckena betyder ingenting.

Det kändes galet att göra den här lektionen första gången jag gjorde den. Allt jag har betyder ju någonting. Allt jag ser betyder någonting. Jag förstod inte riktigt då. Det gör jag nu. Åtminstone i teorin. Jag förstår varför jag gör alla de här övningarna. Jag förstår vad de ska leda till.
Jag är inte materialist, men saker betyder naturligtvis fortfarande något för mig. En del är svårare att släppa taget om än andra.
Å andra sidan, allt är bara saker. Illusioner som existerar i den här illusionens värld. Saker som jag inte kan ta med mig när jag lämnar min kropp en dag. Saker som i sig inte har något värde alls, när jag tänker efter.
Vad betyder en massa prylar den dag jag minns vem jag i sanning är?

Det här gäller ju förstås inte bara saker jag tycker om. Det finns t ex människor jag har svårt för. Jag upprepar:
De betyder ingenting. Han betyder ingenting. Hon betyder ingenting.
Jag ger dem jag ogillar mening, genom att låta dem få plats i mina tankar. Jag låter det jag stör mig på bli tankar som fängslar mig, som stjäl min glädje. Jag tillåter allt detta eftersom jag ger allt ett värde. Jag har ännu inte förlåtit. Jag kopplar fortfarande saker och människor till händelser i det förflutna.

Men… vad betyder allt agg den dag jag minns vem jag i sanning är?
Vad betyder allt dömande den dag jag minns vem jag i sanning är?
Vad betyder något alls den dag jag förlåtit allt/alla?

Tack för att du är här och delar detta med mig!

En stor sten föll från mitt bröst

Kikar in här och inser att det går allt längre mellan skrivtillfällena. Jag gillar det inte alls, men livet ser som sagt annorlunda ut nu.
Trivs fortfarande jättebra på jobbet, men de långa dagarna börjar tära på mig. (Jag skulle ljuga om jag sa något annat.)
Det är tufft att åka hemifrån vid 6 och komma hem vid 17-tiden. Det är tufft när den lilla tid som blir kvar går åt till matlagning, tvätt och hjälpa W med läxor (vad mycket de får redan så här tidigt i livet). Oftast får jag knappt ens träffa W på dagarna eftersom han sover när jag går och är ofta ute och leker när jag kommer hem.
Den egentid jag får efter nattning är en knapp timma och sedan läggdags.
Jag visste i och för sig redan från början att det skulle bli ett problem med heltid. Det är dock de senaste veckorna jag på allvar insett hur skadad min arma hjärna blivit av alla möten med väggar genom åren. Skador som inte kan repareras. Hur jag inte kan tänka ”snabbt” längre, att det liksom inte kopplar rätt. Jag fastnar i moment när jag sitter framför datorn. Ingen annan ser det, men det tar obehagligt lång tid för mig att tänka ibland när jag ska skriva in uppgifter. Det är t ex otroligt stressigt de dagar jag sitter i receptionen. Köbildning, moment man måste göra samtidigt som patienter strömmar in, samtal som måste ringas medan kön växer. Moment som mitt huvud inte klarar av att ta in. (Känner mig så trög och korkad emellanåt.) Minnet är bra men kort…
Borde varit ärlig från början. Sagt att heltid inte fungerar.
Imorgon har jag bokat in ett möte med chefen. Ska säga som det är, trots att det är dålig tajming när vi har personalbrist.

Så såg mitt inlägg ut när jag skrev det igår kväll. Var för trött för att lägga ut det då. Kände mig för negativ för att lägga ut det.
Idag ser det annorlunda ut. I morse vid frukost kom chefen och sa att vi kunde ta samtalet redan på morgonen, istället för vid två som planerat.
Jag sa som det var, att tiden inte räcker till och att jag inte klarar av tempot utan att få tillräckligt med vila emellan. Tajmingen kunde som sagt varit bättre, men hon vill mig så väl (världens bästa chef) att hon nu ska ordna så att jag får gå ner i tid. Det lutar åt att jag kommer att få en dag ledigt i veckan, istället för kortare arbetsdagar. Vi kom fram till att det blir bäst så för alla. En hel dags ledigt med egentid och allt vad det innebär är precis vad jag behöver. Kände det när jag var sjuk sist. Den där dagen hemma gjorde så gott.
Det är också ordnat så att en del av uppgifterna i receptionen går in på administration istället så att det inte bli så stressigt mot slutet av dagen.
Nu är det här inte helt klart ännu, men jag kan inte i ord beskriva den tacksamhet jag känner över att ha hamnat på en sådan underbar arbetsplats och med en sådan omtänksam chef. I vår arbetsgrupp bryr vi oss om varandra. Ingen snackar skit om någon. Det är inte heller några problem att få ledigt eller att ändra i arbetstider.
Jag tror att jag är värd det efter alla bottenskrap genom åren.
Kände mig så lättad efter det där samtalet.

IMG_0471

Lättad