Lektion 338, Jag påverkas endast av mina tankar.

”Endast denna tanke behövs för att låta frälsningen komma till hela världen. För i denna enda tanke befrias var och en till sist från rädsla. Nu har han lärt sig att ingen skrämmer honom, och att ingenting kan utsätta honom för fara. Han har inga fiender, och han är trygg för alla yttre ting. Hans tankar kan skrämma honom, men eftersom dessa tankar bara tillhör honom, har han makt att ändra dem och byta ut varje skrämmande tanke mot en kärleksfull tanke.”

– En Kurs i Mirakler

Dina tankar skapar.
Du har märkt att det är något som upprepas ganska friskt i kursen.
Det upprepas för att det är viktigt.
Hela kursen handlar om att du ska förändra ditt tankesätt, och att förlåta, så att du kan bli den du är fullt ut.
Du kan omöjligt höra din Källa tala till dig om du är fullt upptagen med att tänka på, och döma, det som händer utanför dig.
Du kan inte känna frid om du går till attack mot världen.
Det är därför du behöver vaka över sinnet, för där får du svaret på varför din värld ser ut som den gör.
I världen ser du det dina tankar har skapat.
Men du vet att du har makten att förändra, om du inte tycker om det du ser.
Idag kan du välja att tänka en kärleksfull tanke.
Du kan välja att se ljuset i dina bröder och systrar, istället för att se det som dina tankar dömer som ”fel”.
Och plåga inte dig själv om det här tar tid. Vet att du gör ditt bästa och att du alltid har en inre vägledare, som aldrig dömer dig och som alltid bemöter dig kärleksfullt.

Med kärlek ❤️
/Parameshwari

IMG_4015

En händelserik månad

Nu ska jag försöka få ur mig allt som hänt under min månad (nästan) utan sociala medier. Misstänker redan här att det kommer att bli ett enda virrvarr, som kanske bara jag förstår något av i slutändan. *skratt* Men håll till godo med det som blir.

Nästan med en gång slår känslorna emot mig.
Hjärtat börjar vakna och jag börjar på riktigt att KÄNNA.
Jag pendlar mellan att vara glad, ledsen och arg. Det här är förstås något som redan pågått i kulisserna, men jag har varit bra på att döva mig via sociala medier. Inte medvetet förstås, men det blir tydligt ATT det varit dövande nu.
Jag märker hur ledsen jag egentligen varit över en del saker i livet. Hur en del bara fått fortgå utan att jag på allvar orkat göra någonting åt det.
Kort därefter brakar helvetet lös rent ut sagt. Jag tänker inte gå in på detaljer, men det känns som att hela jag vänds ut och in och jag vill helst bara försvinna ur min kropp. Jag står vid ett stup och vet inte om det är bäst att hoppa rätt ut i det okända, eller om jag skall stanna kvar i det gamla vanliga där ingenting kommer att förändras.

The Dark Night of the Soul.
Jag hade nog varit där ett bra tag, men nu blir det tydligt som en käftsmäll. Känner mig så ensam och har ingen att prata med. Vet inte vilket ben jag skall stå på. Allt i samhället känns så främmande för mig nu. Jag vill inte vara med i dramat längre.
Jag läser Ram Dass bok Be Here Now, lyssnar på Eckhart Tolle, Alan Watts och Sadhguru. Mediterar.
Det som pågår nu är transformation, att gå ur skalet, att växa i smärtan. En längtan efter total frihet. Ett frö börjar gro i mig. Jag känner sakta men säkert hopp.

forest

Jag genomgår en 21-dagars healing på distans följt av en DNA-aktivering. Det ger mig den knuff jag så väl behöver.
Jag förändras på djupet. Mitt medvetande är förhöjt. Egot är dämpat. Men jag är fortfarande skör. Vet hur lätt det är att trilla dit igen. Ändå ser jag tydligare nu, hur jag formar allt med mina tankar.
Jag tål inte längre aggressivitet eller att lyssna till andras drama. Hela kroppen skriker av obehag.
Märker att jag höjer andras medvetande genom att själv vara i ett förhöjt medvetandetillstånd. Egot tar förstås över lite bland och säger att det bara är tillfälligt. Jag väljer att inte lyssna.

Jag bryr mig inte om detaljer längre. Sådant som retat gallfeber på mig tidigare.
Mitt kontrollbehov har börjat släppa taget. Min man hade säkert sagt annorlunda, men allt ser han inte. 😉
Jag börjar förstå kursen (ACIM) mer på djupet. Texter jag haft svårt för smälter liksom in i mitt medvetande. Orden betyder inte så mycket längre. Det är det som är bakom dem som betyder något. Källan till allt.
Jag har släppt tankar på vad andra ska tro och tycka. Det är ju faktiskt inte mitt problem.
Och jag reagerar inte på precis allting längre, utan kan koppla bort dramatiken jag ser. Det är trots allt jag som skapat den.

Summering:
Med allt som hänt är det inte svårt att förstå varför jag skall vara hemma hela detta året. Det är inte bara för att jag skall skriva klart ACIM 365. Det är för att jag skall bli klar med mitt inre arbete. Att läka, förlåta och i detta ”uppgradera” mig så att jag kan börja hjälpa andra. På riktigt.
Jag kommer att släppa det som behöver släppas med insikten att jag bara behöver utgå från kärlek för att klara av alla situationer. Att jag kan utföra vilka uppgifter som helst om jag bara är hängiven kärleken.

Jag är full av tacksamhet!

Med kärlek ❤
/Parameshwari

Vegetarisk kost vecka 15

Hej!
Hur har ni i det vackra sommarvädret?

Här har det varit så efterlängtat med sol och värme. Men… det kan bli för mycket också.
Det har inte varit många lediga lugna stunder här de senaste veckorna, utan full aktivitet från morgon till kväll. Något jag inte är van vid. Och det i kombination med hög värme, för mycket kolhydrater och för lite sömn. Det gör naturligtvis sitt till (och en mage som hamnat i obalans räcker förresten för att allt ska hamna på svaj.)

Jag har alltså kommit till vecka 15 och har inte ätit en köttbit sedan första, eller andra (?), veckan när jag startade i februari. Ost av olika slag (främst feta och halloumi) har det blivit och det känner jag mig okej med. Ibland blir det för krångligt att få till det helt veganskt och ibland är det gott med ost, så är det bara. Jag är jättestolt över mig själv bara att jag uteslutit kött, fågel och fisk (vilket som sagt inte varit svårt eftersom jag inte tycker om det).

För ca tre veckor sedan, i samband med att jag började utesluta även alkohol, kom ett extremt energitillskott. Jag ville, och behövde, röra mer på mig och med detta började jag träna mer fysiskt, främst ben. Jag har promenerat och cyklat mer och följt med på sonens fotbollsträningar. Har varit mig mer social också. Och all denna aktivitet i kombination med värmen som varit har nu tagit ut sin rätt, för jag är trött. Så himla trött.
Lite är det väl så att solen sätter press på en, att man måste passa på att vara ute medan det varar. Hitta på saker, åka på utflykter, fika ute, vara ute i naturen. Inte så att jag känt mig tvingad till det, jag vill ju, men långa dagar i solen tär på mig, hur mycket jag än älskar solen.
Solen gör mig avtrubbad. Jag blir stingslig. Får kortare stubin. Jag kommer av mig och är inte lika klar i huvudet längre. Hjärnan känns seg som sirap.
För stunden är det repetition på lektionerna, vilket jag är otroligt tacksam för, för jag har ingen inspiration till att skriva alls nu. Jag är inte ens mottaglig för budskap. Har försökt att använda mina änglakort, men jag klarar inte av att i ord föra detta vidare till er. Det är totalt stopp i flödet nu. (Undrar hur ska det gå på torsdag när lektionerna sätter igång som vanligt igen?! 😉

Det är förstås inte solen allena som ger alla symtom. Jag har överdoserat kolhydrater de senaste veckorna. Det har blivit lite av en ond cirkel, för ju varmare det är desto större behov av att få i mig något sött för att balansera allt jag svettas ut.
Det har blivit mycket kaffe, med något sött till. Många luncher och middagar ute. Med resultatet att jag blir ännu tröttare efteråt. (Och det säger ju sig självt att kaffe inte är speciellt bra för vätskebalansen.)
Allt jag äter nu, av frukt och socker, får magen att svullna upp. ”Bulan” som sticker ut under naveln har nästan blivit permanent och ömmar till och från (lite som när jag har ”ägglossningsvärk”).
Jag får förstås skylla mig själv för att jag nu frotterat in mig i sockret igen. Så det är väl dags att ta tag i saken och göra en socker-detox, fast inga gröna juicer eller smoothiebowls med frukter denna gång. Juicen funkade toppen i början, men sedan blev det för mycket av det goda (jag nonchalerade kroppens signaler). Äpplen är a big NO NO!
Jag får hålla mig till bär nu och bara lite banan. Boveteyoghurten som jag ätit till frukost den senaste tiden har blivit en favorit. Lätt att göra och mättar bra.

IMG_2212
Jag får ta det försiktigt med sådana här goda (alkoholfria) drinkar framöver.

Jag vågar knappt säga det högt men det har faktiskt varit skönt att det varit lite svalare och gråare väder de senaste dagarna. Det har kommit en del regn som rensat luften och det har blivit lättare att andas.
Jag märkte häromdagen, efter att ha hållit mig i skuggan i några timmar, hur välbehövligt det var att vila från solen och hur mycket klarare jag blev i huvudet också.
Mer skugga för mig alltså (note to self), när solen kommer tillbaka igen senare i veckan.

Det är förstås inte bara negativt. Det bästa är att jag knappt känner av min gräspollenallergi i år, och det tackar jag vegkosten och det dagliga intaget av nässelpulver för. Nu är det höga pollenhalter här och ändå är det bara ögonen som kliar lite emellanåt. Jag är så tacksam för detta så ni anar inte. Har aldrig tyckt om att ta korstisonspray, men tidigare år har det inte hjälpt att bara skölja med näskannan.
Så ja, får jag bara sockerintaget under kontroll igen så är det egentligen bara positiva effekter här.

Sammanfattningen blir således: mer skugga (och vila) och mindre socker. Punkt.

Kärlek & frid till er alla ❤

Beslutet

När jag läste 40-Day Program förra sommaren kunde jag valt att skriva ett ”avtal” (frivilligt) med mig själv inför kursstarten, t ex för att avsluta ett beroende eller liknande.
Jag valde att inte göra det vid detta tillfälle eftersom jag inte ansåg det vara aktuellt just då. Dock har det varit mycket som gnagt i huvudet under månaderna som gått sedan dess (ja egentligen långt innan detta).
Det har lett mig hit, där jag är idag, när jag med lätt ångest skriver att det nu är dags att skriva under det där avtalet. Ett avtal jag skriver för mig själv, och inte någon annan. Ett avtal jag skriver under för att det är dags att ta ännu ett steg ut ur min bekvämlighetszon. Och tro mig, det är ett stort steg för när jag bestämde mig helt i fredags (en del av er läste nog om ”beslutet” på Instagram då) var jag orolig och rastlös hela dagen. Jag kände en stark ångest, för att om jag nu går ut med detta så måste jag också stå för det. Inte som att jag inte brutit mina egna avtal tidigare, men numera är jag trofast de beslut jag fattar. De är genomtänkta, om än att egot inte är redo att ta några större steg för att hjälpa till.
Men nu är det annorlunda. Jag vill leva som jag lär och stå för mina beslut. Den enda som blir lidande om jag bryter dem är ju jag. Så även om jag inte skriver ett livslångt kontrakt nu (utan bara 99 dagar till att börja med) är det ett beslut som kommer att kräva en hel del av mig då det börjar gå mot en årstid som är som gjord för att bryta sådana här avtal.
Vad handlar nu detta om undrar du. Jo, det som är en så självklar del av livet för större delen av befolkningen – alkoholen. Jag ska inte dricka en droppe alkohol under de här månaderna.
Mina sista glas drack jag igår, när jag var på dejt med maken i det soliga vädret (vi var barnfria för första gången på nästan ett helt år).

När jag bestämde mig så satt jag där med tanken: jag som redan är udda, introvert och högkänslig, hur ska nu detta gå?! Inte nog med att jag är nästintill vegan. Ska jag dessutom bli nykterist nu?! Är det här verkligen en så bra idé?! Ska jag inte vänta till hösten åtminstone?
Men anden har fått nog av mitt av-och-på-ande. För oavsett om jag dricker mycket eller lite så trubbar det av min kontakt med anden, med Gud. Jag kommer ut balans och även om jag mår bättre nu på vegokost så är alkoholen den största boven i dramat.
Du måste göra ett val nu!” Jag har hört den uppmaningen så länge, men har valt att inte lyssna. Bara den här helgen också. Och denna… sen så.
Nu låter det som att jag haft en beroendeproblematik. Så är inte fallet. Jag har varit lyckligt lottad i livet och aldrig blivit beroende av något. Vare sig alkohol, droger eller cigaretter (eller ja, okej då socker… jag är sockerberoende). Så alkoholist är jag inte, förutom att jag drar ner mig själv varje gång jag dricker.
Mitt problem är min högkänslighet. Det är denna jag dövar, för att klara av att vara ute i folksamlingar. Och det är ju naturligtvis detta som är en del av att gå ur komfortzonen, för när jag väljer bort alkoholen väljer jag också bort aktiviteter som varit en självklarhet förut. Jag kan inte sitta på en stimmig pub och tror att det ska gå en längre stund innan jag får ångest av ljudvolymen och folk som pratar för mycket.
Jag måste hitta andra miljöer att vara i. Miljöer som är mer bekväma för en högkänslig person, och som torde vara mer givande för att höra ”rätt röst”.

Men en blick tillbaka, hur allt en gång började. Det spelar förvisso ingen roll, det förflutna är förbi, men för mig är det något som hjälper mig i processen att släppa taget.
Jag upptäckte alkoholen efter 9:an. Ja jag hade druckit några gånger innan dess, men utan att direkt bli berusad. När jag fann den ”glädjen” 16 år gammal så var det kört. Allt det som inte var jag i nyktert tillstånd kom fram med sprit innanför västen. Jag vågade göra allt det jag aldrig hade vågat göra nykter. Jag pratade… gud, som jag pratade… och ja, livet var en fest. Varje helg, fredag och lördag.
På den tiden var det förstås inga bekymmer dagarna efter, mer än en vanlig hang over… och en del ångest eftersom jag inte mindes vad jag gjort (illa nog kan tyckas, men på den tiden hade jag inte det medvetande jag har idag).
När det var som värst drack jag en hel 75:a på en kväll. Jag hade som sagt aldrig ett beroende (och tacksam är jag för det för jag hade antagligen inte levt idag i så fall), men däremot hade jag svårt att sluta när jag väl börjat… därav glömskan… och en hel del otrevliga saker som hände när jag var inne i dimman.
Jag har dock alltid haft ”änglavakt”, som jag brukade kallade det. Jag hade kunnat råka riktigt illa ut flertalet gånger, men jag klarade mig hyfsat helskinnad ändå.
Så fortsatte livet hela tonåren och ända upp emot trettio.
Det tog mig ända fram till senare år att börja förstå vad jag egentligen hållit på med i alla år. Att jag hällt i mig alla dessa mängder alkohol bara för att förtränga min högkänslighet, för att våga, för att klara av att vara som alla andra (alltså vara någon som inte är jag), för att klara av att vara i miljöer med hög ljudvolym och att klara av att prata med folk.
På senare år har dock även lusten att prata med alkohol i kroppen avtagit. Jag har istället känt mig stingslig och varit arg på mig själv för att jag gått emot den inre rösten.
Viljan att vara som andra, och vara en del av alkoholsamhället, är inte lika stark längre.
Så i takt med att jag gått emot min magkänsla gång på gång har det här beslutet sakta men säkert växt fram (jag har börjat lyssna till vad den där Rösten faktiskt säger till mig).
Och eftersom min son, som alltid är med ute vad vi än gör (vi får sällan barnvakt och döljer ändå inget för honom), börjar förstå vad alkohol gör med människor börjar det bli oundvikligt att inte sätta punkt. Nu är det ingen av oss som blir fulla ute, men eftersom jag är tystlåten i vanliga fall är det naturligtvis lätt att se skillnaden när jag druckit eftersom jag plötsligt öppnar munnen och pratar. Så det är rätt läge nu helt enkelt.
Jag har idag skrivit under kontraktet, på 33×3 dagar. Varför blev det denna symboliska summa? Tja, det var något som kom till mig medan jag satt och mediterade i fredags kväll. Det kunde ha varit vilket antal dagar som helst, för det är inte det som är det väsentliga. Det är att bryta ett mönster, att tvingas göra något annat istället för att göra samma sak som jag snart gjort under 30 års tid.
Klarar jag detta (och speciellt under sommar/semester då det i normala fall slinker ner en hel del drinkar av olika slag) så finns det ingen anledning att inte fortsätta även efteråt. Och eftersom jag bestämt mig för att klara det här så kommer jag att göra det.
Detta är början på något nytt, och där jag väljer att lyssna fullt ut.

IMG_1929

Lektion 122, Förlåtelse erbjuder mig allt jag vill ha.

”Den glittrar inför dina ögon när du vaknar, och ger dig glädje att möta dagen med. Den smeker din panna medan du sover, och vilar på dina ögonlock så att du inte ser drömmar om rädsla och ondska, illvilja och attack. Och när du vaknar igen erbjuder den dig ännu en dag av lycka och frid.”

– ACIM

Det finns något du längtar efter mer än något annat, inte sant?!
Du längtar efter frid.
Du längtar efter ett sinne fritt från dömande och förbittring.
Du längtar efter att se fridens landskap på utsidan.
Du längtar efter att se ljuset i din broder.

Förlåtelsen erbjuder dig allt detta.
Förlåtelsen erbjuder dig detta, och mer.
Förlåtelsen är det som står mellan frid och konflikt.
Förlåtelsen är det val du gör för att äntligen få frid i ditt hjärta.
När du förlåter din broder för det du tror att han gjorde, så förlåter du också dig själv.
Ge honom denna gåva, så att du kan ta emot den själv.

– Parameshwari

forgivenessofferseverything

Vegankost vecka 5

Det är nu fem veckor sedan jag började min väg in på den kött- och mejerifria banan. Faktiskt har det gått över förväntan.
Jag har ätit kyckling och ost vid ett par tillfällen, men jag ska ärligt säga att det inte är lika gott längre. Osten var ju det jag trodde att jag skulle sakna mest, men jag har inte haft sådana där cravings som jag hade förr då jag i ett tillstånd av hunger kunde hyvla ner halva osten och vräka i mig.
Jag är hungrigare nu, precis som jag skrev sist, men jag lyckas kontrollera det ganska bra ändå. Tror faktiskt att det kommer att gå vägen denna gång. Det finns liksom inga ursäkter längre. Jag vill må bra. Vara inflammationsfri. Klarare i knoppen. Och kanske är det så att smaklökarna till slut (efter många års experimenterande) anpassat sig till en vegansk kosthållning.
Det kommer som sagt att bli svårt ibland när jag äter ute, för hur många fler alternativ som än finns idag lämnar det mycket kvar att önska. Finns det veganska alternativ på menyn innehåller de oftast gluten, men vanligast är att det bjuds på laktovegetariska alternativ och då måste jag välja att anpassa mig eller gå hungrig.
Tack och lov går vi mot varmare tider nu och snart kan jag ta med mig egen matlåda och äta utomhus istället. Jag är lite trött på att ränna land och rike runt efter matställen som passar en komplicerad människa som mig. 😉

Och här nedan kommer en bild, som definitivt inte platsar i en mattidning, men jag vill ge ifrån mig ett litet hurrande för Anammas formbara färs som här blev jättegoda myntabiffar. Bredvid syns hummus och tabbouleh med quinoa.

IMG_1437

Tacksamhet

Jag spinner vidare på mitt Instagraminlägg från förra veckan angående kosten.
Sakta, sakta börjar det hända något.
Problemen med luftrören blev långrandiga. Det var först i måndags som rösten kom tillbaka. Hostan höll i sig lika länge.
Efter två veckor med strikt vegansk diet börjar kroppen kännas lättare.
Sinnet känns lättare det med, även om hjärndimman fortfarande ligger som en lätt slöja över allt. Ögonen är piggare, huden har fått en annan lyster och magen är inte så svullen längre. (Dock ska väl sägas att alla baljväxter som inmundigats inte är det mest idealiska för min mage, men det blir väl bättre det med i sinom tid.)
Det som blivit värre är ledvärken. Jag antar att känseln är tillbaka helt enkelt. Den mat jag ätit dövar ju smärta till viss del så nu upptäcker jag vad som hela tiden funnits bakom fasaden. Men… det här får ta den tid det tar. Huvudsaken är ju ATT det händer något.
Det som prövar mig mest är hungern. Vissa dagar har jag haft lust att länsa hela skafferiet och suget efter ost ska vi inte tala om. Och godissuget…
Det är det som är min akilleshäll när jag äter vego. Det blir för mycket kolhydrater = jag är hungrig hela tiden. Även om jag använder mycket olja i maten så räcker det liksom inte till. Nu har jag i och för sig inte sagt att jag ska gå all in. Kyckling kommer jag att äta ibland. Jag tror att jag behöver den balansen för att inte börja tokfrossa i kött när hungern blir för svår. Det är så det slutat tidigare, men den här gången är jag mer motiverad. Det handlar om att må bra på alla plan nu, att ha ett helhetstänkande. För att göra det jag ska göra så måste jag ju fungera optimalt. Att gå omkring med konstant hjärndimma gör att jag tappar ”kontakten” och inspirationen. Jag skulle inte göra ett bra jobb om jag tillät mig att vara kvar i det där.
Men nu har jag bestämt mig och kommer att klara det.

Och på tal om kursen. Jag tycker att det är väldigt intressant att gå igenom repetitionerna av alla lektioner nu. På ganska kort tid märker jag att det hänt saker.
När jag började skriva under årets första dagar så jobbade jag fortfarande. Jag var trött och inte så inspirerad alltid. Det var stelt att skriva emellanåt. Sedan börjar det plötsligt flyta på och jag börjar kanalisera budskap igen. När jag gör det, när sanningen talar genom mig och jag läser det i efterhand så ser jag tydligt att det inte är ”jag” som skrivit det. Gud/Jesus/änglar/guider har talat genom mig. Det är som att upptäcka på nytt när jag läser det igen, som om att budskapet kommer till mig ännu en gång.
Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet inför detta, att få vara en budbärare. Att få dela med mig av denna kärlek och detta ljus.
Nu finns inte heller någon återvändo. Min väg står framför mig i all sin prakt.
Hur skulle jag kunna välja mörker framför ljus igen menar jag?!

IMG_3104