Vem är det jag korsfäster?

You’re changing your entire thought system completely. It is a complete reversal of the way you see now. So you’re realizing that when you’re attacking someone else, you’re attacking yourself. When you’re challenging someone else, you’re attacking yourself. When you’re questioning someone else, you’re attacking yourself, and you’re doing it in your mind.

You don’t have to even physically do it. When you’re thinking about another person in any other way that’s not perfect joy, if you’re not blessing them and loving them and wanting only success for them and just being grateful for them, you’re attacking yourself. What happens then is that you suddenly receive what seems like very real attacks from other people because the world that you think you see is an effect of your own thinking. So you need to change your thoughts.

/Commentary from Lisa Natoli – lesson 196, ACIM 365

När jag läser denna text så känner jag att jag egentligen inte behöver tillföra något idag. Och svaret på rubriken är förstås – mig själv.
Något av mina egna ord vill jag förstås tillföra. Det är ju på det viset jag bearbetar kursen nu. Genom att skriva om lektionerna (ibland från boken och ibland från kursen, eller från båda) så lär jag mig dem bättre. Det räcker inte längre att bara läsa dem och försöka utföra dem praktiskt i vardagslivet. Jag behöver skriva och lära ut det jag lär mig också.
Kanske är det synd att jag inte började skriva redan från dag 1 i boken. Fast å andra sidan har alla lektioner ändå samma mål, att hela mitt sinne från gamla föreställningar och att hitta min sanning igen.

Jag ska skriva lite om hat/agg idag. Tänkte göra det redan igår men ville inte förstöra den goda stämning jag kände när jag skrivit klart texten. 😉
Jag blev påmind om vad ilska väcker i mig igår på Facebook. Jag blev påmind om varför jag idag inte läser tidningar, tittar på nyheter eller varför jag slutar att följa dem som sprider negativitet, hat och militanta påståenden omkring sig. Jag blir fysiskt illamående bara av att läsa en text där någon gör utfall mot någon annan. Som med hårda ord (för att säga det vänligt) hostar upp all sin galla över någon annan för att hen anser att denne har fel. Följden blir att den attackerade naturligtvis går i försvar (och inte heller skräder orden).
Det är så krig hatar! Genom att vara emot det icke önskvärda istället för att vara för det önskvärda kommer det alltid att leda till att du känner dig attackerad. Du går i försvar… blir attackerad… försvar-attack… och ja, resten vet du redan. Den enda du attackerar är dig själv. Hela tiden. Du använder dig själv som en slagpåse dag ut och dag in. Det är inte mycket självkärlek i det.
Visst är det så att jag påverkas genom mina tankar om detta (och därmed faktiskt dömer jag med), men genom att inte ha med detta i mina egna flöden så blir det en skönare livsupplevelse. Någon skulle säkert kalla det för verklighetsflykt eller att sopa saker under mattan. Jag tänker tvärtom. För mig handlar det inte om att klistra glittriga hjärtan över verkligheten eller att ägna mig åt spiritual bypassing. Verkligheten för mig är helt enkelt inte hat och krig, utan att jag för den sakens skull sitter här och mantrar positiva affirmationer dagarna i ända. Hade ni sett mig här hemma skulle ni nog blivit förvånade. 😉
Det som andra kallar verklighet kommer jag dock inte ifrån, och på så vis kommer också utmaningen i att klara av att stanna i det positiva flödet. Det är där jag får möjlighet att på riktigt se över mina tankar. Förändra dem och förlåta.
Det jag ser omkring mig är således ett bevis på hur långt jag kommit. Hur väl jag utfört mina övningar. Så enkelt är det och jag påminns varje dag om hur mycket jag har kvar att arbeta med. Men… jag är medveten om det hela tiden nu och det är ett stort steg på vägen.

IMG_3083

Vilken väg vandrar du på?

Tacksamheten går hand i hand med kärleken, och där den ena är måste den andra vara.

Så vandra kärlekens väg i tacksamhet. För hatet glöms bort när vi lägger jämförelser åt sidan.
Rädslan för Gud är nu ogjord till sist, och vi förlåter utan att jämföra.

/ACIM lektion 195 – Kärleken är vägen jag vandrar i tacksamhet

IMG_0204

Dagens lektion handlar alltså om tacksamhet och kärlek. (Texten från ACIM här ovan står inte i rätt ordning från boken, men tyckte att det passade bäst så här.)
Den handlar även om jämförelser, och jag tänker på bilden jag delade på Instagram idag – Comparison is the thief of joy – och att vi inte ska jämföra oss med andra. Jag tänker att det i många fall är lättare sagt än gjort. Vi sneglar på andra och upplever att hon eller han gör saker bättre än oss. Vi retar oss mer och mer. Känner oss värdelösa eftersom vi upplever att vi inte är lika bra. Vi börjar kanske se ned på den andra personen. Gör henne till en rival. Det blir en person som stjäl vår glädje.
Men är det verkligen så? Är det inte vi själva som tillåter att något på utsidan stjäl vår glädje? Är det inte så att när vi dömer någon annan så dömer vi egentligen oss själva?
Vi speglar röran i vårt inre utåt. Vår brist på kärlek till oss själva blir så tydlig.

Så vilken väg vandrar du på? Kärlekens väg? Eller egots väg?

Jag känner igen mig mycket idag för jag har levt mitt liv på detta vis i många år. År av dålig självkänsla fick mig att konstant nedvärdera mig själv när jag jämförde mig med någon annan, för jämförde mig med andra det gjorde jag hela tiden. I skolan, när jag började yoga, på arbetsplatser, utseendemässigt… you name it. Det tog förresten många år innan jag började skönja min egen personlighet. Jag visste helt enkelt inte vem jag var, men jag tycket att de flesta andra var bättre på det än mig i vilket fall.
Jag identifierade mig med min depressiva sida. Jag var snabb att döma. Kände ofta missunnsamhet. Var konstant arg.
Inte konstigt att jag mått dåligt och varit nedstämd större delen av mitt liv.
Idag kan jag känna medkänsla med mig själv för detta. Jag börjar kunna förlåta mig själv för allt som hänt tidigare. Jag börjar till och med känna kärlek till mig själv.
Att säga ”jag älskar dig” till min spegelbild på morgonen har inte alltid varit en självklarhet. Det har varit några tappra försök som sedan runnit ut i sanden. Idag gör jag det och menar det. Ja, kanske inte till 100% ännu, men någonting ditåt. Åtminstone i skrivandets stund för nu har jag flow i livet.
Jag får (naturligtvis) återfall ibland. Vissa dagar glömmer jag av mig men när jag kommer på mig själv med att jämföra mig med någon annan, eller när jag märker att jag är på väg att döma, så upprepar jag mitt mantra ”jag skall förlåta, och detta kommer att försvinna” och faktiskt känns det bättre efteråt. Det får mig att vakna till, släppa taget och välkomna ljusare tankar. Jag sopar inget under mattan (jag tittar på det som behöver tittas på), men jag fastnar inte i ältande längre. Jag är så otroligt tacksam över att ACIM kom in i mitt liv igen (på riktigt denna gång) och jag är tacksam för alla nya upplevelser och vackra själar som följer i dess spår. Tack, tack, tack!

Kärlek till er alla!

Let go and let God

Det är snabba ryck som gäller här nu. Att jag skulle skaffa en egen domän någon gång visste jag ju. Att jag skulle börja skriva mer om ACIM visste jag också. Detsamma vad gäller att gå kursen Living in Purpose. I min tanke fanns ingen brådska. Där fanns bara kanske till hösten, eller nästa år. Men… någon ville annorlunda.
Kursen beställdes tätt inpå avslutet av 40-dagars programmet.
Att jag skulle skaffa bloggdomänen var något som susade förbi i huvudet på morgonen igår. Jag tänkte att jag skulle ta ett första steg och byta namn och byta till företagsprofil på Instagram (och gjorde så). Skaffade i samband med detta en sida på Facebook. Sedan vet jag knappt vad som hände. Jag bara gjorde. Blev nästan rädd för mig själv. ”Vänta nu lite” var en tanke som susade förbi, men jag kunde inte stoppa flödet. Sedan blev det kul och jag var tvungen att fortsätta (ska det göras så ska det göras nu brukar jag ju säga när jag blir ivrig inför något).

IMG_3081
Jag tänker att det ligger i tiden. Med allt det nya som hänt och händer i mitt liv måste också plattformen förnyas. Att skriva på en plats med gamla trista energier känns inte rätt. Nu trivdes jag förvisso med min gamla blogg, men jag vill ändå starta på ny kula. Kanske borde jag gjort det redan när mamma dog förra året, för det var då allt började hända. Det var efter det jag upptäckte boken på nytt och närvaron av Gud blev allt starkare. Nu blev det dock inte så för allt sker som bekant när det ska ske, och år har jag bara gjort som jag blivit ”tillsagd”. Jag har bidat min tid. Inte förhastat mig. Inte gått emot min magkänsla. Bara gjort det som känts rätt. Lyssnat inåt. Väntat.
Har hela tiden fått svaret att i augusti, då kommer jag att få veta vad jag ska göra. Så det som händer nu är förstås en del av allt. Om det kommer mer vet jag inte, men jag känner mig säker på att det gör det. Det här är bara början.
Ja… så det här skrämmer mig en aning för nu när jag gjort reklam för mig på det här sättet så känner jag ju att jag också måste prestera något. Samtidigt som det förstås är bra, för då måste jag ju göra just det.

Tanken framöver är att jag ska bearbeta det jag lär mig på kursen och sådant som kommer till mig genom att skriva om det här eller på någon av mina andra sidor. Ibland är det flödet starkt. Ibland inte alls. Det kommer också att vara det som avgör när och om vad jag skriver. Jag har i vilket fall sagt att jag inte tänker skriva när jag inte känner någon andlig inspiration. När text tvingas fram bara för att skriva blir det sällan bra.

Idag handlar dagens lektion (lekt. 192 från boken) om förlåtelse. Det är således vad som upptar mina tankar idag. Jag blir påmind om att jag har mycket kvar att förlåta.
Det kommer dagar när jag känner mig säker på att jag släppt taget om det, sedan dyker något upp i en tanke, ett meddelande jag läser eller kanske en dröm och vips blossar gammal ilska upp igen. Det kan göra mig tokig på samma vis som det också är väldigt intressant. Det kommer alltid att finnas något att arbeta med men med ökad medvetenhet blir det lättare att inte fastna i gammalt ältande, utan att faktiskt titta på vad egentligen pågår. Att det är mina tankar som skapar allt som sker på utsidan.
Har du förlåtit alla du behöver förlåta?