A Course in Miracles (ACIM), En kurs i mirakler, healing, livet, Okategoriserade, tacksamhet

By Parameshwari

Ni som fortfarande läser här på bloggen har kanske märkt att det skett en del förändringar. Namnet på sidan och loggan är ändrat från Light By Parameshwari till By Parameshwari. Det är jag som smygstartar helt enkelt.
Vad betyder nu det, undrar du som inte följer mig på Instagram och Facebook?
Jo, jag är i starta eget-tagen och ett litet steg på vägen är att ändra om här, där jag ska ha min plattform framöver. Någon gång efter årsskiftet kommer detta inte att vara en blogg längre, utan domänen byparameshwari.com blir min företagssida.
Det kan förstås hända att jag lägger till en sida för bloggande där också. I dagsläget ser det dock ut som att jag skriver på de andra medierna när jag lägger ut texter.
Ni kommer att få veta hur det blir, men ser sidan underlig ut framöver så vet ni att det är jag som experimenterar för det nya upplägget.
Något exakt datum finns inte. Jag kanske avslutar bloggen direkt efter årsskiftet då jag avslutat projekt ACIM 365. Företaget startar jag upp när läget blir rätt. Jag har sagt att jag har på mig till augusti nästa år, men det blir förhoppningsvis innan dess.
Ja, det var allt jag hade på hjärtat just nu.

Ha en fin söndag allihop!

byp

healing, livet, Okategoriserade

Vegankost vecka 5

Det är nu fem veckor sedan jag började min väg in på den kött- och mejerifria banan. Faktiskt har det gått över förväntan.
Jag har ätit kyckling och ost vid ett par tillfällen, men jag ska ärligt säga att det inte är lika gott längre. Osten var ju det jag trodde att jag skulle sakna mest, men jag har inte haft sådana där cravings som jag hade förr då jag i ett tillstånd av hunger kunde hyvla ner halva osten och vräka i mig.
Jag är hungrigare nu, precis som jag skrev sist, men jag lyckas kontrollera det ganska bra ändå. Tror faktiskt att det kommer att gå vägen denna gång. Det finns liksom inga ursäkter längre. Jag vill må bra. Vara inflammationsfri. Klarare i knoppen. Och kanske är det så att smaklökarna till slut (efter många års experimenterande) anpassat sig till en vegansk kosthållning.
Det kommer som sagt att bli svårt ibland när jag äter ute, för hur många fler alternativ som än finns idag lämnar det mycket kvar att önska. Finns det veganska alternativ på menyn innehåller de oftast gluten, men vanligast är att det bjuds på laktovegetariska alternativ och då måste jag välja att anpassa mig eller gå hungrig.
Tack och lov går vi mot varmare tider nu och snart kan jag ta med mig egen matlåda och äta utomhus istället. Jag är lite trött på att ränna land och rike runt efter matställen som passar en komplicerad människa som mig. 😉

Och här nedan kommer en bild, som definitivt inte platsar i en mattidning, men jag vill ge ifrån mig ett litet hurrande för Anammas formbara färs som här blev jättegoda myntabiffar. Bredvid syns hummus och tabbouleh med quinoa.

IMG_1437

A Course in Miracles (ACIM), healing, livet, Okategoriserade, tacksamhet

Tacksamhet

Jag spinner vidare på mitt Instagraminlägg från förra veckan angående kosten.
Sakta, sakta börjar det hända något.
Problemen med luftrören blev långrandiga. Det var först i måndags som rösten kom tillbaka. Hostan höll i sig lika länge.
Efter två veckor med strikt vegansk diet börjar kroppen kännas lättare.
Sinnet känns lättare det med, även om hjärndimman fortfarande ligger som en lätt slöja över allt. Ögonen är piggare, huden har fått en annan lyster och magen är inte så svullen längre. (Dock ska väl sägas att alla baljväxter som inmundigats inte är det mest idealiska för min mage, men det blir väl bättre det med i sinom tid.)
Det som blivit värre är ledvärken. Jag antar att känseln är tillbaka helt enkelt. Den mat jag ätit dövar ju smärta till viss del så nu upptäcker jag vad som hela tiden funnits bakom fasaden. Men… det här får ta den tid det tar. Huvudsaken är ju ATT det händer något.
Det som prövar mig mest är hungern. Vissa dagar har jag haft lust att länsa hela skafferiet och suget efter ost ska vi inte tala om. Och godissuget…
Det är det som är min akilleshäll när jag äter vego. Det blir för mycket kolhydrater = jag är hungrig hela tiden. Även om jag använder mycket olja i maten så räcker det liksom inte till. Nu har jag i och för sig inte sagt att jag ska gå all in. Kyckling kommer jag att äta ibland. Jag tror att jag behöver den balansen för att inte börja tokfrossa i kött när hungern blir för svår. Det är så det slutat tidigare, men den här gången är jag mer motiverad. Det handlar om att må bra på alla plan nu, att ha ett helhetstänkande. För att göra det jag ska göra så måste jag ju fungera optimalt. Att gå omkring med konstant hjärndimma gör att jag tappar ”kontakten” och inspirationen. Jag skulle inte göra ett bra jobb om jag tillät mig att vara kvar i det där.
Men nu har jag bestämt mig och kommer att klara det.

Och på tal om kursen. Jag tycker att det är väldigt intressant att gå igenom repetitionerna av alla lektioner nu. På ganska kort tid märker jag att det hänt saker.
När jag började skriva under årets första dagar så jobbade jag fortfarande. Jag var trött och inte så inspirerad alltid. Det var stelt att skriva emellanåt. Sedan börjar det plötsligt flyta på och jag börjar kanalisera budskap igen. När jag gör det, när sanningen talar genom mig och jag läser det i efterhand så ser jag tydligt att det inte är ”jag” som skrivit det. Gud/Jesus/änglar/guider har talat genom mig. Det är som att upptäcka på nytt när jag läser det igen, som om att budskapet kommer till mig ännu en gång.
Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet inför detta, att få vara en budbärare. Att få dela med mig av denna kärlek och detta ljus.
Nu finns inte heller någon återvändo. Min väg står framför mig i all sin prakt.
Hur skulle jag kunna välja mörker framför ljus igen menar jag?!

IMG_3104

healing, livet, Okategoriserade, tacksamhet

Livsuppgiften

Rafael

I fredags, efter att jag drog kortet här ovan, fick jag ett meddelande till mig.
Jag skriver nu exakt det jag antecknade i min tanke- och reflektionsbok efteråt:

Rafael säger (ännu en gång) till mig att jag skall arbeta med healing. 
Healing och att kanalisera helande budskap.
Helandet är ett ständigt återkommande tema. Och precis som jag fick reda på att mitt namn Parameshwari betyder healer, någon som hjälper andra att ”vakna upp” så behöver jag kanske själv vakna upp och börja forma någon slags plan över hur jag skall gå till väga framöver.
Det här är det enda som känns helt rätt varje gång jag får det till mig.
När det kommer till yogan till exempel så får jag alltid kalla fötter. 
Yogan är mitt eget redskap, en del av mitt dagliga liv, men jag ska inte lära ut det. Åtminstone inte i traditionell form.
Och precis när jag skriver detta börjar det bränna intensivt i mina handflator, som för att bekräfta ytterligare. Tack!

Rafael kontaktade mig förstå gången för ett antal år sedan. Sedan dess har han varit ”min” ängel, eller guide om du så vill. Det han sagt om healing har även bekräftats flera gånger av min yogalärare/mentor, som gav mig mitt namn Parameshwari.
Så ja, jag har vetat hela tiden att jag på något vis ska arbeta med healing. Däremot har jag inte vetat hur jag ska gå vidare, och det gör jag fortfarande inte ska jag erkänna.
Det jag vet är att jag fått rådet att ta detta året som ett år av att skriva och dela med mig av ACIM 365, jag ska meditera mycket, lita till min intuition, kanalisera budskap och sända ut helande energier.
Om jag gör detta så kommer vägen att visa sig för mig, och jag känner tillit till detta.
Fast mycket hänger förstås på mig. Inget kommer serverat på silverfat. Jag vet att jag i sinom tid måste kasta mig ut, ta språnget ut i det okända.
Jag har varit för rädd för att lita till min egen förmåga. Trott att jag måste vara mer påläst eller ha fler diplom så att jag skall bli tagen som seriös. (Det är lätt att bli avfärdad som kvacksalvare i den här branschen.) Men varje gång jag går in för att leta efter någon kurs känns det fel. Magkänslan skriker nej och jag hör den lugna rösten som säger du behöver inte det där. Du vet redan vad du ska göra. Lita till din egen förmåga.
Jag har förvisso Reikin med mig sedan tidigare och det är bra som grund, men när jag väl kommer igång så kommer jag att arbeta intuitivt och på det vis som passar bäst just för stunden.

Nu lämnar jag detta frö att gro i lugn och ro. 
Sat Nam

A Course in Miracles (ACIM), healing, livet, Okategoriserade, tankar

Lektion 48, Det finns ingenting att frukta.

Det finns ingenting att frukta.
Det finns ingenting du behöver vara rädd för.
Detta vet du, när du är med Gud.
Då vet du också att Gud är styrkan du kan förlita dig på.
När du lever i illusionens värld däremot är du konstant rädd.
Du är rädd för att bli av med jobbet.
Du är rädd att du inte ska få ett jobb.
Du är rädd att du ska förlora någon som står dig nära.
Du är rädd för att bli allvarligt sjuk.
Allt omkring dig ter sig hotfullt.
Du måste göra en massa saker för att försvara dig hela tiden.
Jobba på hårdare. Äta allsköns mediciner.
Följa modet och ha de snyggaste märkeskläderna.
Träna på gymmet för att få större muskler än alla andra.
Du är fast i ekorrhjulet och kan inte ta dig ur det, för du tror att allt måste vara perfekt.
Du vågar inte utforska vad som händer om du stänger ner allt och bara sitter i tystnad och lyssnar.
Sanningen skrämmer dig mer än allt annat eftersom du aldrig utforskat detta område.
Du är rädd för att någon ska be dig att dra ner på tempot, älska dig själv och följa ditt hjärta.
Du är rädd för att få reda på vem du i sanning är.
Du är rädd för vad andra ska tro om du inte följer strömmen.
Men jag säger dig att vågar du inte lyssna till din inre Guide så kommer du att fortsätta att frukta världen omkring dig.
Du kommer att frukta döden. Du kommer aldrig att få reda på att den är en illusion den med.
När du lyssnar så kommer du att våga mer och mer.
Du kommer att våga leva på riktigt, utan att vara rädd för vad någon annan ska tänka, för då vet du att det är du själv som tror och tänker en massa. Det är en egenskapad film du spelar upp på bioduken.
När du börjar lyssna till Källan kommer du så småningom att spela upp mer angenäma filmer på din bioduk.
Du blir lugnare inombords. Låter dig inte skrämmas av triviala saker.
Du ser igenom illusionen, du ser ljuset där bakom. Och i detta ljus finns ingen rädsla.
Där finns bara kärlek och fullkomlig frid.

thereisnothingtofear

healing, livet, mindfulness, Okategoriserade, tacksamhet

Jag gräver där jag står

Så värdefullt det varit med de här dagarna hemma.
Jag har pendlat, det har jag, men de senaste dagarna har faktum ändå kommit i min väg. Det är nu jag börjat finna tillbaka till det som avslutades i höstas. Där kontakten liksom bröts.
Hur värt är det inte att få arbeta hemifrån?!
Men du har väl inget arbete (?) kanske någon tänker.
Nej, det är förvisso sant att jag inte längre har ett vanligt lönearbete. Men jag tänker det finns många olika slags arbeten. Att ägna sig åt sitt kall är ett arbete det med, även om det inte genererar några pengar i skrivandets stund.
Mina kanaler står öppna igen och det är en underbar känsla. Jag tar emot budskap hela tiden, även om det mesta inte når ut till er ännu. För stunden vet jag inte riktigt hur jag ska bearbeta allt så jag låter det bara fylla mig med den glädje det ger.
Och med tanke på inlägget jag skrev häromdagen blev jag glad när jag drog detta kort igår:

IMG_1039

Jag drog det en tid innan jag började jobba också, men sopade det nog dessvärre under mattan när jag tackade ja till anställningen.
Allt är som det ska. Jag behöver boa in mig i det som nu sker. Det behövs mycket vila och egentid. Allt får ta den tid det tar. Men… jag känner tillit till processen.
Jag känner ingen tvekan inför att skriva under det här anställningsavtalet.

livet, Okategoriserade

Stillhet

Det har gått en vecka sedan jag gjorde min sista arbetsdag.
De två första dagarna kändes det som att jag landade totalt.
Jag sov gott och kände mig pigg och utvilad. Ingen ångest så långt ögat kunde nå.
Sedan följde några dagar av trötthet i helgen.
Denna vecka har jag känt mig väldigt splittrad. En upplevelse av att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.
Vad vill jag nu då?
Och så finns inga svar.
På den en panikkänsla av att allt måste ske nu.
Gjorde jag rätt?
Ja, det gjorde jag ju såklart! Ingen tvekan vad gäller den saken.
Ändå blir jag inte kvitt den där gnagande känslan.
Jag har varit van att jobba heltid alla dagar utom onsdagar och plötsligt har jag hela dagar som jag kan göra vad jag vill.
Bara det att få en timmes sovmorgon är guld värt.
Mer tid för yoga och framför allt längre meditationer.
Och så skrivandet.
Men sen då…
Jag måste nog landa lite till. Vänja mig vid det lugnare tempot igen.

Imorgon ska jag till Arbetsförmedlingen. Jag ska ärligt säga att det känns sådär att vara ”medlem” i denna instans igen. Det är förstås mitt eget val, men det kryper lite under sinnet.
Kanske är det helt enkelt där den inre stressen ligger, i det att jag ännu inte fått några briljanta idéer på vad jag ska ägna mig åt nu.
Problemet är förstås att jag har så svårt att bara koppla bort allt och bara vara (jag lever inte alltid som jag lär ;-).
Kanske ska jag inte göra något alls mer än att skriva just nu.
Kanske måste inte pengar vara det stora problemet.
Det blir vad jag gör det till.
I sinom tid kommer vägen att synas tydligare.
Men först… stillhet.

A Course in Miracles (ACIM), healing, Okategoriserade, tankar

Lektion 26, Mina tankar på attack attackerar min osårbarhet.

Det jag gör mot någon annan, det gör jag mot mig själv.
Om jag attackerar någon annan attackerar jag således bara mig själv.

Om jag tror att jag kan attackeras är jag inte osårbar.
Om jag upplever att jag blir sårad kommer jag att gå till attack.
Mina tankar på attack projiceras utåt.
Detta i sin tur leder till att jag blir mottaglig för ännu en attack, vilket skapar konflikt (rädsla).
Och så pågår det fram och tillbaka, som en bumerang.

Alla dessa tankar på attack är något som pågår i mitt sinne.
Det är bara där attacken kan finnas, för kroppen attackerar inte av sig själv.
Det är i mitt sinne jag upplever mig sårad. Det är ingen annan som skadar mig.

Jag känner igen mig så väl i detta för jag har varit fast i denna illusion av attack och försvar större delen av livet. Jag har tagit saker personligt och känt mig trampad på. Har låtit min dåliga självkänsla triggas av än det ena och än det andra.
Men så händer något och det går inte längre att springa på i hamsterhjulet.
Jag säger inte att jag helt slutat att delta i det här, men för varje gång jag gör det blir det allt svårare eftersom jag nu är medveten om vad jag håller på med.
En dålig dag kanske jag tillåter mig åka med av bara farten. En bra dag stannar jag till och fångar tanken innan den vänds utåt och blir till ord eller text.
Det är där jag vill vara. På den plats där jag inte längre tror att jag kan attackeras. Där det inte ens finns något som heter attack, för attack är bara ett påhitt av mitt sinne.
Där jag inte längre tar något personligt eller måste ha rätt. Där jag släpper kontrollbehovet och bara är.

myattackthoughts

A Course in Miracles (ACIM), livet, Okategoriserade, tacksamhet

På egna ben

Det blir inte så mycket annat skrivande här än lektionerna numera.
Ett tag hade jag lite dåligt samvete för det, fast nu upplever jag det faktiskt enbart som något positivt. Inte så att jag inte vill skriva om min vardag också, men lektionerna styr upp mig på ett sådant vis att jag måste lägga egot och allt klagande åt sidan.
Och då menar jag inte att det inte är ok att skriva även om dåliga dagar. Det är mer så att det helt enkelt är bra för mig att undvika att skriva om mina tvivel och svarta hål. (Jag har fortfarande lätt för att sugas ned i ett negativt flöde emellanåt.)
Naturligtvis har jag inte bara skrivit om negativa saker heller, men ni förstår nog vad jag menar.
Lektionerna ger mig så mycket mera nu, när jag bearbetar dem en efter en.
Jag gör dem inte som jag gjorde förra året. Då läste jag bara och praktiserade övningarna, jag skrev väldigt sällan. Nu när jag skriver så märker jag hur mycket jag lärt mig på vägen och jag lär mig minst lika mycket nu.
Det är som terapi att skriva. Jag låter den inre rösten tala genom mig och jag suger i mig allting med stor iver. Det här är en öppning för mig, mot det som komma skall.

För två veckor sedan blev jag klar med Living in Purpose Mastery Program. Det kändes både sorgligt och glädjande. Har ju haft med mig de här lektionerna dagligen i 6 månader och plötsligt har jag fått lägga den tiden på att skriva eget istället för att följa någon annan.
Det är som när man tar körkort och sätter sig ensam i bilen första gången. Det är då det händer. Det är då man lär sig.
Nu är det på riktigt. Jag behöver ingen lärare mer. Jag behöver inga kurser eller böcker.
Min lärare finns i mig. Rösten finns inom mig. Där den alltid funnits.
Jag kan inte smita undan mer nu. Jag måste följa mitt kall, och även om jag inte till fullo vet vart det här ska leda mig ännu så har jag åtminstone börjat gå den väg jag ska gå.
Jag trodde det inte i höstas, men det har hänt otroligt mycket under det här halvåret.
Även om det stundtals varit jobbigt så är jag otroligt tacksam för allt jag fått uppleva.

Det är nu bara fyra arbetsdagar kvar. Jag är lite splittrad i hur jag känner inför detta. Har ju längtat efter det men de senaste veckorna har det faktiskt varit ganska skoj på jobbet. Tja, det är väl som det brukar. Det är som bäst de sista arbetsdagarna, fast då slutar jag när jag är på topp i alla fall. Inte som ett vrak.

Fortsättning följer i sinom tid.

Sat Nam ❤

timeforcoffee

När man slutar tidigare och får med sig
finkaffe på vägen hem.

A Course in Miracles (ACIM), högkänslighet, healing, livet, Okategoriserade, tankar

Let that shit go

Det är verkligen prövningarnas tid och jag fick i fredags bita mig rejält i tungan igen.
Och trots helgledigheten har jag liksom inte kunnat släppa taget. Jag pendlar mellan frid och att nästintill explodera, när agget som från ingenstans hoppar fram som gubben i lådan. Jag kan inte släppa taget. Jag vill inte släppa taget.
I tanken läxar jag upp. Får den nedlåtande människan att chockad trilla ner i en stol av rädsla för mitt utbrott. Där allt det svarta bara väller ut. Alla grodor som finns hoppar ut. Näven i bordet och dörren som skångar när jag smäller igen den efter mig…
Förstår inte var all denna ilska kommer ifrån. Eller jo… det gör jag… för naturligtvis är det minnet från gamla oförrätter. Fast det värsta är nog ilskan jag känner mot mig själv för att jag alltid är så konflikträdd. Att orden alltid stockar sig och inte kommer ut. Att jag aldrig kommer mig för att säga allt det där som jag gör i tanken.
Samtidigt är jag glad att jag inte låter grodorna hoppa ut. Jag vill inte göra läget mer infekterat än vad det är. Säger jag det jag vill säga sprider jag agget och det är bara jag själv som får tillbaka skiten. Istället försöker jag mig på att ha medkänsla med den tragiska människan, som inte kan ha det lätt att leva med sig själv.
Jag ska förlåta och detta kommer att försvinna.
Förr om åren var det läge att öva på att säga ifrån. Idag är det läge att öva på att hålla tyst. Men för att det ska fungera måste jag också klara av att släppa taget om ilskan innan den äter upp mig inifrån.

Jag tar upp detta under morgonens samtal. Frågar vad jag ska göra för att förlåta dem som är så svåra att förlåta.

Du måste behålla ditt lugn. Släpp inte ut vreden för då växer den i styrka. Håll den under kontroll, utan att rikta den utåt.
Fortsätt att upprepa dina förlåtande mantran. Även om de för stunden inte betyder något alls för dig och bara upplevs som meningslösa så kommer de att fungera till slut.
Efter ett tag märker du att du blir lugnare inombords.
Jag vet att du upplever det som att du blir testad, att det vissa dagar känns som att du ska explodera av hat. Ja, på sätt och vis är det ett test. Det är egot som kämpar för sin överlevnad. Och ju mer du prövas desto säkrare kan du vara på att det du gör fungerar.
Så fortsätt. Ge inte upp. Upprepa dina mantran tills dess att du förstår dem. Upprepa dem tills dess att förlåtelsen är en del av dig.
Förlåtelsen är lätt, den behövs inte ens, men så länge du lyssnar till den andra rösten kommer du att uppleva det som svårt att förlåta.
Hur svårt det än är så försök ändå att fokusera på det du tycker om hos din broder. Se detta och öva på förlåtelse. Tappa inte bort dig för ett ögonblick.
Du kommer att stå som vinnare i denna konflikt. Du har redan vunnit.
Du kommer att känna inre frid och det kommer en dag när förlåtelsen inte längre behövs, för du vet att det inte finns något att förlåta.

– Det låter så enkelt, men är så svårt just nu. Agget blossar upp hela tiden och jag känner mig hjälplös inför dess styrka.

Jag vet att det är svårt för dig, men jag ber dig än en gång att inte ge upp. Fortsätt att förlåta. Förr än du anar släpper agget taget. Och det sker inte genom att du håller dig undan, stannar hemma eller avslutar en anställning. Förlåtelsen måste ske i hjärtat. Den försvinner inte bara för att du inte träffar personen längre (det vet du mycket väl). 
Du måste göra detta arbete själv. Jag är alltid med dig och vägleder dig, men förlåtelsen måste komma från dig.
Och en sista sak: anklaga inte dig själv för att du inte lyckas med en gång. Du kan inte rasera allt du byggt upp under en livstid på några få dagar.

IMG_0661