A Course in Miracles (ACIM), livet, Okategoriserade, tacksamhet

På egna ben

Det blir inte så mycket annat skrivande här än lektionerna numera.
Ett tag hade jag lite dåligt samvete för det, fast nu upplever jag det faktiskt enbart som något positivt. Inte så att jag inte vill skriva om min vardag också, men lektionerna styr upp mig på ett sådant vis att jag måste lägga egot och allt klagande åt sidan.
Och då menar jag inte att det inte är ok att skriva även om dåliga dagar. Det är mer så att det helt enkelt är bra för mig att undvika att skriva om mina tvivel och svarta hål. (Jag har fortfarande lätt för att sugas ned i ett negativt flöde emellanåt.)
Naturligtvis har jag inte bara skrivit om negativa saker heller, men ni förstår nog vad jag menar.
Lektionerna ger mig så mycket mera nu, när jag bearbetar dem en efter en.
Jag gör dem inte som jag gjorde förra året. Då läste jag bara och praktiserade övningarna, jag skrev väldigt sällan. Nu när jag skriver så märker jag hur mycket jag lärt mig på vägen och jag lär mig minst lika mycket nu.
Det är som terapi att skriva. Jag låter den inre rösten tala genom mig och jag suger i mig allting med stor iver. Det här är en öppning för mig, mot det som komma skall.

För två veckor sedan blev jag klar med Living in Purpose Mastery Program. Det kändes både sorgligt och glädjande. Har ju haft med mig de här lektionerna dagligen i 6 månader och plötsligt har jag fått lägga den tiden på att skriva eget istället för att följa någon annan.
Det är som när man tar körkort och sätter sig ensam i bilen första gången. Det är då det händer. Det är då man lär sig.
Nu är det på riktigt. Jag behöver ingen lärare mer. Jag behöver inga kurser eller böcker.
Min lärare finns i mig. Rösten finns inom mig. Där den alltid funnits.
Jag kan inte smita undan mer nu. Jag måste följa mitt kall, och även om jag inte till fullo vet vart det här ska leda mig ännu så har jag åtminstone börjat gå den väg jag ska gå.
Jag trodde det inte i höstas, men det har hänt otroligt mycket under det här halvåret.
Även om det stundtals varit jobbigt så är jag otroligt tacksam för allt jag fått uppleva.

Det är nu bara fyra arbetsdagar kvar. Jag är lite splittrad i hur jag känner inför detta. Har ju längtat efter det men de senaste veckorna har det faktiskt varit ganska skoj på jobbet. Tja, det är väl som det brukar. Det är som bäst de sista arbetsdagarna, fast då slutar jag när jag är på topp i alla fall. Inte som ett vrak.

Fortsättning följer i sinom tid.

Sat Nam ❤

timeforcoffee

När man slutar tidigare och får med sig
finkaffe på vägen hem.

A Course in Miracles (ACIM), livet, Okategoriserade

Let go and let God

Det är snabba ryck som gäller här nu. Att jag skulle skaffa en egen domän någon gång visste jag ju. Att jag skulle börja skriva mer om ACIM visste jag också. Detsamma vad gäller att gå kursen Living in Purpose. I min tanke fanns ingen brådska. Där fanns bara kanske till hösten, eller nästa år. Men… någon ville annorlunda.
Kursen beställdes tätt inpå avslutet av 40-dagars programmet.
Att jag skulle skaffa bloggdomänen var något som susade förbi i huvudet på morgonen igår. Jag tänkte att jag skulle ta ett första steg och byta namn och byta till företagsprofil på Instagram (och gjorde så). Skaffade i samband med detta en sida på Facebook. Sedan vet jag knappt vad som hände. Jag bara gjorde. Blev nästan rädd för mig själv. ”Vänta nu lite” var en tanke som susade förbi, men jag kunde inte stoppa flödet. Sedan blev det kul och jag var tvungen att fortsätta (ska det göras så ska det göras nu brukar jag ju säga när jag blir ivrig inför något).

IMG_3081
Jag tänker att det ligger i tiden. Med allt det nya som hänt och händer i mitt liv måste också plattformen förnyas. Att skriva på en plats med gamla trista energier känns inte rätt. Nu trivdes jag förvisso med min gamla blogg, men jag vill ändå starta på ny kula. Kanske borde jag gjort det redan när mamma dog förra året, för det var då allt började hända. Det var efter det jag upptäckte boken på nytt och närvaron av Gud blev allt starkare. Nu blev det dock inte så för allt sker som bekant när det ska ske, och år har jag bara gjort som jag blivit ”tillsagd”. Jag har bidat min tid. Inte förhastat mig. Inte gått emot min magkänsla. Bara gjort det som känts rätt. Lyssnat inåt. Väntat.
Har hela tiden fått svaret att i augusti, då kommer jag att få veta vad jag ska göra. Så det som händer nu är förstås en del av allt. Om det kommer mer vet jag inte, men jag känner mig säker på att det gör det. Det här är bara början.
Ja… så det här skrämmer mig en aning för nu när jag gjort reklam för mig på det här sättet så känner jag ju att jag också måste prestera något. Samtidigt som det förstås är bra, för då måste jag ju göra just det.

Tanken framöver är att jag ska bearbeta det jag lär mig på kursen och sådant som kommer till mig genom att skriva om det här eller på någon av mina andra sidor. Ibland är det flödet starkt. Ibland inte alls. Det kommer också att vara det som avgör när och om vad jag skriver. Jag har i vilket fall sagt att jag inte tänker skriva när jag inte känner någon andlig inspiration. När text tvingas fram bara för att skriva blir det sällan bra.

Idag handlar dagens lektion (lekt. 192 från boken) om förlåtelse. Det är således vad som upptar mina tankar idag. Jag blir påmind om att jag har mycket kvar att förlåta.
Det kommer dagar när jag känner mig säker på att jag släppt taget om det, sedan dyker något upp i en tanke, ett meddelande jag läser eller kanske en dröm och vips blossar gammal ilska upp igen. Det kan göra mig tokig på samma vis som det också är väldigt intressant. Det kommer alltid att finnas något att arbeta med men med ökad medvetenhet blir det lättare att inte fastna i gammalt ältande, utan att faktiskt titta på vad egentligen pågår. Att det är mina tankar som skapar allt som sker på utsidan.
Har du förlåtit alla du behöver förlåta?