Lektion 22, Det jag ser är en form av hämnd.

Det kanske låter konstigt, men om du funderar en stund så stämmer det ganska väl.
För varje gång jag tänker att någon på utsidan attackerar mig så upplever jag att måste jag gå till försvar. Detta för att jag projicerar mina egna tankar, min ilska eller vad jag nu upplever, på världen.
Jag har i mitt sinne skapat något på utsidan som attackerar mig.
När jag då går till attack mot världen utanför så blir det en typ av ”hämnd” på den/det som väckt min ilska. (Kanske skulle du hellre kalla det självförsvar.)
Det här är inget konstigt i den värld vi lever i. Det är så de flesta av oss reagerar, och vi gör det någon gång varje dag. Vi sitter fast i detta ekorrhjul av attack och försvar.
Så frågan blir: gynnar det vår inre frid?
Svaret är naturligtvis nej.

Så om jag vill känna inre frid behöver jag släppa taget om den yttre värld jag hittat på.
Jag behöver släppa taget om, och förlåta, det förflutna.
Jag kan inte längre låta mig triggas av sådant som inte är verkligt, för det jag ser är bara en illusion (hur verklig den än ser ut att vara).
Jag ska ta ansvar för mina egna tankar, för jag vet att det är jag som skapar det jag ser på utsidan.

whatdoyousee

Lektion 21, Jag är fast besluten att se tingen på ett annat sätt.

Jag sluter mina ögon och söker i mitt inre.
Något distraherar mitt sinne.
Jag är frustrerad över ytligheten jag ser överallt.
Jag ser att kroppar får mer uppmärksamhet än det som finns bakom skalet.
Jag ser att selfies får fler hurrarop än kärleksfulla budskap, som kommer direkt från sanningens källa.
Jag ser rädslan. Inte för mörkret, utan snarare för ljuset.
Ljuset… som avslöjar allt det där vi egentligen inte borde bära omkring på.
Ljuset… som visar att det finns en annan väg.
Ljuset… som skrämmer.
Därför är det lättare att dra ner den svarta rullgardinen och blunda.

Jag ser att inte alla är redo ännu. Kanske är jag det inte till fullo själv, vissa dagar.
Men… jag är fast besluten att se tingen på ett annat sätt.

Jag är fast besluten att se… ytligheten… på ett annat sätt.
Jag är fast besluten att se… rädslan… på ett annat sätt.
Jag är fast besluten att se… mina inre bilder… på ett annat sätt.

Jag är fast besluten att se mina demoner för vad de är – illusioner.
Jag är fast besluten att se kärlek istället för detta.

seethingsdifferently

Lektion 10, Mina tankar betyder ingenting.

Mina tankar betyder ingenting.

Det jag tror att jag tänker är inte verkligt, alltså betyder mina tankar ingenting.
De är meningslösa.

På tal om det, vad har du lagt för värde i ordet meningslös?
Jag tror att vi alla någon gång i livet blivit provocerade av detta ord i olika sammanhang. Kanske har någon sagt att det vi gör är meningslöst. Eller än värre, att vi är meningslösa.
Frågan är då vad ett ord har för mening egentligen?! Det är bara något vi i det förflutna lärt oss att reagera på, av olika anledningar. Men… det vi har lärt kan vi också lära om.

Jag sluter ögonen, söker i mitt sinne och upprepar dagens tankegång:

Min tanke på ekonomin betyder ingenting.
Mina tankar på jobbet betyder ingenting.
Min tanke på konflikt betyder ingenting.
Mina tankar på ordet meningslös betyder ingenting.

Den här tankegången kommer att hjälpa mig att bli fri från allt jag nu tror.

Jag minns att jag, när jag påbörjade kursen första gången (för kanske 7 år sedan), inte förstod vad alla de här övningarna skulle leda till. Det var tungt att läsa textboken och jag tror inte att jag följde instruktionerna i lektionerna speciellt bra heller. Den gången avslutade jag inte kursen. Tror att jag slutade någon gång efter lektion 60.
Idag har jag lättare att förstå syftet med alla de här övningarna. Varför alla upprepningar behövs. Utöver detta bör förstås även motivation finnas. Finns inte denna, tillsammans med intresset för förändring, så kommer antagligen även din bok att samla damm efter ett tag.
En del av er som läser här kanske inte ens är intresserade av kursen över huvud taget, utan har blivit ”påtvingade” denna läsning då ni följt mig sedan tidigare. Kanske är någon besviken för att jag inte skriver så mycket om yoga längre. Jag vet inte, men det spelar egentligen ingen roll. Dessa tankar betyder ju som sagt ingenting.
Mina tankar på vad någon annan kanske tänker betyder ingenting.
Men för att säga något kort om yogan så har min praktik nått en annan nivå med hjälp av det jag fått med mig från kursen. Jag har framförallt kommit längre i meditationen, som nu har blivit det väsentliga för mig. Det är i meditationen jag samtalar. Det är där jag lyssnar och får mina svar.
Det är också där jag får veta att mina tankar inte betyder någonting.
Jag bara är.
Och för mig är det målet med allt, att en dag vara så avskalad från allt att jag ser igenom alla illusioner. Jag påverkas inte längre av dramat utanför, för det finns inget drama utanför. Det är något jag hittat på. Jag vet att jag var skaparen av allt detta, men nu är jag ett med alltet – där allt bara är.

Jag vet att jag kanske kommer ifrån ämnet emellanåt men jag tänker att det är viktigt att dela med sig av sådant som dyker upp längs vägen.
Här finns egentligen inga gränser, allt flyter samman.

Må ljuset lysa upp din väg idag
Sat Nam

IMG_0081

 

I bakgrunden glänser stjärnorna ändå

I år upplever jag inte den där julstämningen jag gjorde förra året.
Slöjan mellan världarna var tunnare då.
I år är jag mest trött.
Två dagar kvar. Sedan får jag vara ledig i tio dagar.
Efter det är det bara femton arbetsdagar kvar.

Det har varit så mycket turbulens i mitt inre det senaste.
Längtar efter lugn. Frid. Tystnad.
Jag försöker att möta mitt motstånd med acceptans.
Istället för att kämpa emot och låtsas att något är på ett annat vis så accepterar jag ilskan, tröttheten och frustrationen. Jag accepterar att jag inte kan förlåta allt just nu.
Jag låter allt blossa upp och vara som det är. Och faktiskt släpper turbulensen sitt grepp. Det blir tyst. Om så bara för en stund.
Jag kommer att gå åt rätt håll igen. Slöjan kommer att släppa igenom sitt skimmer igen.
Kontakten kommer att bli starkare. Flödet likaså.

Detta år har egentligen varit ett bra år. Jag blickar tillbaka på många fina saker.
ACIM, Living in Purpose, kurserna i yoga och healing, Gran Canaria & Varberg och all inspiration under större delen av året.
Jag hoppas på att fortsätta i detta spår under 2018. Det kanske inte finns pengar till en utlandsresa igen, men jag hoppas på mycket yoga, skrivande och att få sprida helande ut i världen.

IMG_0286

Bild från Google

Let that shit go

Det är verkligen prövningarnas tid och jag fick i fredags bita mig rejält i tungan igen.
Och trots helgledigheten har jag liksom inte kunnat släppa taget. Jag pendlar mellan frid och att nästintill explodera, när agget som från ingenstans hoppar fram som gubben i lådan. Jag kan inte släppa taget. Jag vill inte släppa taget.
I tanken läxar jag upp. Får den nedlåtande människan att chockad trilla ner i en stol av rädsla för mitt utbrott. Där allt det svarta bara väller ut. Alla grodor som finns hoppar ut. Näven i bordet och dörren som skångar när jag smäller igen den efter mig…
Förstår inte var all denna ilska kommer ifrån. Eller jo… det gör jag… för naturligtvis är det minnet från gamla oförrätter. Fast det värsta är nog ilskan jag känner mot mig själv för att jag alltid är så konflikträdd. Att orden alltid stockar sig och inte kommer ut. Att jag aldrig kommer mig för att säga allt det där som jag gör i tanken.
Samtidigt är jag glad att jag inte låter grodorna hoppa ut. Jag vill inte göra läget mer infekterat än vad det är. Säger jag det jag vill säga sprider jag agget och det är bara jag själv som får tillbaka skiten. Istället försöker jag mig på att ha medkänsla med den tragiska människan, som inte kan ha det lätt att leva med sig själv.
Jag ska förlåta och detta kommer att försvinna.
Förr om åren var det läge att öva på att säga ifrån. Idag är det läge att öva på att hålla tyst. Men för att det ska fungera måste jag också klara av att släppa taget om ilskan innan den äter upp mig inifrån.

Jag tar upp detta under morgonens samtal. Frågar vad jag ska göra för att förlåta dem som är så svåra att förlåta.

Du måste behålla ditt lugn. Släpp inte ut vreden för då växer den i styrka. Håll den under kontroll, utan att rikta den utåt.
Fortsätt att upprepa dina förlåtande mantran. Även om de för stunden inte betyder något alls för dig och bara upplevs som meningslösa så kommer de att fungera till slut.
Efter ett tag märker du att du blir lugnare inombords.
Jag vet att du upplever det som att du blir testad, att det vissa dagar känns som att du ska explodera av hat. Ja, på sätt och vis är det ett test. Det är egot som kämpar för sin överlevnad. Och ju mer du prövas desto säkrare kan du vara på att det du gör fungerar.
Så fortsätt. Ge inte upp. Upprepa dina mantran tills dess att du förstår dem. Upprepa dem tills dess att förlåtelsen är en del av dig.
Förlåtelsen är lätt, den behövs inte ens, men så länge du lyssnar till den andra rösten kommer du att uppleva det som svårt att förlåta.
Hur svårt det än är så försök ändå att fokusera på det du tycker om hos din broder. Se detta och öva på förlåtelse. Tappa inte bort dig för ett ögonblick.
Du kommer att stå som vinnare i denna konflikt. Du har redan vunnit.
Du kommer att känna inre frid och det kommer en dag när förlåtelsen inte längre behövs, för du vet att det inte finns något att förlåta.

– Det låter så enkelt, men är så svårt just nu. Agget blossar upp hela tiden och jag känner mig hjälplös inför dess styrka.

Jag vet att det är svårt för dig, men jag ber dig än en gång att inte ge upp. Fortsätt att förlåta. Förr än du anar släpper agget taget. Och det sker inte genom att du håller dig undan, stannar hemma eller avslutar en anställning. Förlåtelsen måste ske i hjärtat. Den försvinner inte bara för att du inte träffar personen längre (det vet du mycket väl). 
Du måste göra detta arbete själv. Jag är alltid med dig och vägleder dig, men förlåtelsen måste komma från dig.
Och en sista sak: anklaga inte dig själv för att du inte lyckas med en gång. Du kan inte rasera allt du byggt upp under en livstid på några få dagar.

IMG_0661 

 

Förlåtelsen, den svåra

Inom ACIM handlar inte förlåtelse om att be om förlåtelse för ett misstag man gjort (och förvänta sig att någon ska förlåta i utbyte mot detta ”förlåt”), eller att förlåta någon i enlighet med ”jag förlåter dig… om du inte gör om det igen.”.
Att förlåta är snarare att släppa taget om allt som inte ger inre frid. Vare sig uppfattningen är att man själv gjort något fel eller att någon utanför gjort det. Man förlåter även om den andra personen inte har minsta tanke på något sådant.
Att förlåta är att sluta reagera på allt. Att sluta gå till attack.
Att förlåta är att inse att inga misstag kan begås. Det är att inse att allt som tidigare setts som misstag, eller som attack, endast är ett rop på kärlek.
Att förlåta är att bli fri.
Först när detta fungerar kan vi släppa taget om den behållare vi kallar kropp. Först då kan vi sluta leva i separation. Vi inser att du är jag och jag är du. Vi ser igenom illusionen.

Så varför är det så svårt att förlåta? Varför verkar detta bara vara en utopi?
Hur gör de som lever i sann förlåtelse var dag?
Hur förlåter jag den broder som trampar på mina ömma tår stup i kvarten?
Övning förstås. Övning.
Vissa dagar är det lättare än andra. Andra är det som att jag upprepar ett totalt verkningsöst mantra. Förlåta?! Varför skulle jag förlåta den okänsliga idioten?!
Det finns vissa som bara ser fel hela tiden. Hur många bra saker man än utför så kommenterar de allt man gör som inte är bra. Du glömde att göra si eller gjorde så som du inte skulle göra. Det triggar mig. Så jag försöker att öva på förlåtelse.
Förlåt, och detta kommer att försvinna.
Det försvinner inte. Vissa människor tål jag bara inte. Jag kan inte älska alla. Men gör jag inte det så kan jag inte helt och hållet förlåta. Då lever jag ju uppenbarligen i separation.
Jag övar vidare. Glömmer ett tag… fast plötsligt har jag tydligen gjort ett misstag igen och får veta det. Inte ett ord om allt det andra jag gjorde som var bra. Friden är som bortblåst.
Jag är för uppmuntran. Att vara vänlig mot mina medmänniskor. Att låta det andra få vara. Det behöver man liksom inte nämna, om det inte är något som t ex påverkar negativt på arbetsplatsen.
Fast så inser jag att det kanske är så jag fungerar på en arbetsplats och när jag träffar vänner (som jag inte umgås med varje dag), men inte alltid hemma. Hemma styr ju kontrollfreaket… så kanske är det bara karma.
Jag får titta djupare in i spegeln och se vem jag behöver förlåta där.

Det är svårt att förlåta. Att bara låta saker vara.
Det är svårt att förlåta när jag inte får lov att vara den jag är.
I vårt samhälle anses högkänsliga människor som svaga. En blottad strupe ses inte på med medkänsla. Att mötas av det är bara att bita ihop, sluta vara så orolig för allt hela tiden eller det där är inget att bry sig om i kall ton (när hela kroppen skakar av ett stresspåslag) är t ex inget ovanligt.
Jag undrar om det finns någon som på allvar tror att dessa ord hjälper en människa när allt omkring henne snurrar och hjärnan slutat att fungera. Jo men tack, nu blev det genast bättre. Nu jobbar jag vidare och känner mig mycket lugnare inombords. Tack för supporten! Tack för att du får mig att känna mig hel och fullkomlig!
Den känslokyla jag möts av varje dag (utanför hemmet) gör mig mörkrädd. Jag har lätt att förstå varför jag lämnar plats efter plats. Det är inte enbart för att jag inte följt mitt hjärta. Det är snarare för att inget hjärta finns där. Ingen förståelse. (Jag känner mig alltid ensam och utanför.)
Hårda ord, kantighet, konflikter, brist på medkänsla… ja det räcker väl.
Varför kan vi inte försöka förstå varandra. Även om du inte gått in i väggen själv så kan du väl ändå göra ett försök att förstå. Kan du inte det?
Mina ben har aldrig varit förlamade, men inte skulle jag säga till en rullstolsburen person att skärpa till sig och resa sig upp och gå.
Även om detta var ett extremt exempel så anser jag ändå är det lika illa att säga till en person med stressproblematik (dolt funktionshinder) att rycka upp sig som det är att säga det till någon med ett synligt funktionshinder.
Så… ja jag behöver arbeta vidare med förlåtelsen. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tänker dessa tankar och för att jag låter mig påverkas av det jag möter på utsidan. Jag behöver förlåta mig själv för att jag tillåter mig att dras in i situationer som magkänslan redan från början sagt nej till.
Jag ska förlåta, släppa taget och gå vidare.
(Jag räknar dagar nu. Snart är det julledighet och efter det är det inte många veckor kvar.)

Glad Lucia allihop!

IMG_0041

Släpp taget om allt tvivel

Jag känner en stillsam iver över att få tid till att skriva här lite oftare framöver. Och inte bara att ha tid till det, utan även att ha ork, ro och lust till det.
Samtidigt har jag dragits med en del oro över att orden inte ska komma. Att inspirationen ska lysa med sin frånvaro, trots förutsättningarna. Att jag ska envisas med att tänka för mycket så att det låser sig.
Klarar jag av att bara… släppa taget?!

Och då kommer detta svar:

Det är helt rätt, du måste släppa taget om du ska höra min röst. 
Du kan inte delvis lyssna till egot, eller låta dig påverkas av andra, om du vill att mina ord ska skrivas genom dig.
Du har själv märkt skillnad i dina texter när du är gudomligt inspirerad jämfört med när du skriver på ett framtvingat och kontrollerat vis.
För att orden ska flöda behöver du vara helt ”nollställd”.
Därför behöver du stilla dig innan du skriver. (Skriv aldrig i affekt.)

Lyssna… och skriv. Låt orden flöda.
Bry dig inte om vad som kommer. Skriv, utan att filtrera eller korrigera.
Du har ditt eget unika sätt att skriva och uttrycka dig på. Du har saker just du ska dela med dig av, som är till hjälp både för dig och för dina läsare. 
När du skriver fylld av kärlek och glädje och orden flödar fritt så vet du att det är min röst du lyssnar till.
Så sätt igång, dela ditt ljus och din kärlek. 
Släpp taget om allt tvivel och följ din sanna inre röst.

IMG_3261